Ulrika Lindahl: Kollots jämlikhet kan bli mer än bara en veckas fristad

Min son är på kollo den är veckan. Fem dagars äventyr, klättring, kanotpaddling och lek. Förhoppningsvis kommer han hem med nya vänner från hela staden. Minnen som han sedan kan ta med sin in i framtiden och som spelar roll för den han blir. Varför berättar jag om det? Jo, för att när jag läser den tjocka jämlikhetsutredningen ”En gemensam angelägenhet”, som lämnades till regeringen i förra veckan, tänker jag på kollot som ett samhälle i miniatyr. Ett samhälle där jämlikheten får spela stor roll och där vi självklart accepterar de regler som finns för att det inte ska bli för stora olikheter mellan barnen.

När man som förälder anmäler sitt barn till kollot betalar man efter förmåga. Ju högre inkomst, desto större avgift. Överskottet från den avgift som jag betalar används för ett bekosta ett annat barns deltagande. Ett annat barn, vars föräldrar inte har fått samma chanser som jag, får alltså möjlighet att skapa glada sommarminnen, få nya intryck, se andra vägar.
På kollot får barnen inte heller ha egna pengar med sig och de får inte gå och handla i kiosken som finns i området. Är det hårt att säga nej till glass- och godisköp sista veckan på sommarlovet? Nej, för kolloarrangörerna vet att godis och glass snabbt blir en maktfaktor i det sociala spelet mellan barnen. Den som kan köpa mycket kan också köpa andras lojalitet. Barnen får istället det de behöver: mat, mellanmål och säkert en och annan glass.
Alla får lika mycket. Kommunism, brukar högern skrika då. Men det här är jämlikhet i praktiken. Under en vecka försöker kolloledarna göra skillnaderna mellan barnens förutsättningar så små som möjligt. Utanför kollot ökar klyftorna, men de här dagarna ska vara en fristad, ett litet utopia. Och visst känns det självklart.