Arbetstidsförkortningen visade sig främja de anställdas hälsa och välmående. 39 procent av dem kände sig mindre stressade och 71 procent upplevde mindre mått av utbrändhet. Ohälsa i form av trötthet, oro och sömnproblem hade minskat bland de anställda efter försöksperioden. 

Även företagen gynnades av kortare arbetsvecka. Under perioden låg produktiviteten stabilt på samma nivå som tidigare, och de flesta företag redovisar dessutom ett bättre affärsresultat. 

Så många som 56 av de 61 företagen fortsätter nu – trots att försöket avslutats – med kortare arbetstider.

Vi behöver lära oss något av detta!

Fackföreningsrörelsen kan inte sägas ha arbetstidsförkortning särskilt högt på sin dagordning, vilket kan tyckas märkligt. Produktiviteten ökar samtidigt som väldigt många människor upplever stress. Vi brottas med känslan av att inte hinna vara fullvärdiga människor. Försöket i Storbritannien visar att förändring är möjlig.

Kanske kan det tyckas provocerande att tala om arbetstidsförkortning i en tid då drägliga löner och rätt till heltid blivit akuta frågor för många människor – framför allt kvinnor – som i dessa inflationstider tvingas vända på varje krona.

Vi möts dessutom ständigt av argumentet att eftersom vi lever allt längre måste vi jobba mer. Men låt oss lyfta blicken. Kostnaderna för att vi lever längre som pensionärer är väldigt små om man jämför med hur mycket den totala rikedomen ökar, alltså den totala produktivitetsökningen.

De siffror som Oxfam för en tid sedan presenterade är hisnande:

De fem rikaste svenskarna äger mer än vad fem miljoner svenskar gör tillsammans.

Under de senaste tio åren har 61,5 procent av all förmögenhet som genererats i Sverige tillfallit den rikaste 1 procenten – inget har gått till de fattigaste 50 procenten.

Självklart finns utrymmet att både jobba mindre, ge alla som vill rätt till heltid och att höja lönerna. Det handlar i grunden om fördelningspolitik.