Lotta Ilona Häyrynen: Kläderna är politiken vi bär närmast huden

Kläder. Få i grunden så vardagliga ting är lika laddade, kulturbärande och allmänmänskliga som det vi bär på våra kroppar. Smak, sed och klass kan signaleras och läsas av i vävda textilfibrer, gränser kan sprängas, människor kan frigöras men också fängslas och kontrolleras genom uniformer eller rigida koder. 

Fast fashion är på alla klimatmedvetnas läppar. Klädindustrin är efter oljeindustrin en av världens värsta utsläppsbovar och kemikalier väller ut från textilfabriker lika snabbt som plaggen. 

I textilindustrin arbetar miljontals människor över hela världen. Skillnaderna i yrkesvardagen sträcker sig från Europas sista broderihus till bönder med Alpacka-hordar i Anderna till tvångsarbetande Uigurer i Kina och enorma sopberg i Västafrika.

Kläder är handarbete, massindustri och konst. Det är en bouclé-kavaj från Chanel, en kopia från Shein och lika mycket en kofta som din mormor har stickat av återbrukat garn. 

Det här är en serie om allt detta. Genom försommaren kommer vi på Dagens ETC:s ledarsida att använda kläderna och dess produktionsled för att syna allt från global handel till miljömärkningar till historisk och samtida kolonialism.

Vi kommer att skriva texter om fabriksgolven och butikhyllorna, från fast fashion till höjden av lyx. Framförallt kommer vi skriva om människorna – om dem som handlar och de som skapar, om oss som köper och om dem som gör vinst. Men vi måste börja från början. 

Denna första text om kläder handlar därför om fibrer – materialen som spinns till trådar som vävs till textil som sedan klipps och skärs för att slutligen kunna bäras. Så började nämligen också idén till den här serien: i en gul polyesterklänning som hängde på Åhlens. 

Ungefär 70 procent av världens kläder bedöms vara tillverkade av polyester i dag. Frågan är varför? 

Den moderna klädindustrin och fast fashion skulle över huvud taget inte existera utan det syntetiska materialet polyester. Många kallar det för djävulens material. Det görs av olja och är vid sidan om textilfärgning den största orsaken bakom den moderna klädindustrins enorma utsläpp. 

I användning slår detta syntetiska material, som över huvud taget inte fanns före andra världskriget, alla andra textilfibrer med hästlängder. Ungefär 70 procent av världens kläder bedöms vara tillverkade av polyester i dag. Frågan är varför? 

Bomull, lin och ull hör till mänsklighetens äldsta och historiskt mest använda fibrer. De är nedbrytbara och naturliga. Till skillnad från polyester andas de och ger kroppen ventilation. Ylle är på sätt och vis en magisk textil. Det anpassar sig till elementen, tål regn och värmer kroppen bättre än något hittills av människan uppfunnet tyg.  

Det främsta svaret på hur polyester kom att bli så dominant är att det är billigt. En massiv klädindustri behöver massiva mängder textilfibrer. Polyester kan produceras så länge oljan som krävs för att tillverka det räcker.

Enligt det tyska statistikföretaget Statista producerades över 70 miljoner ton polyester 2023. Ett genomsnittligt får producerar cirka fem kilo ull per år. Av dessa kan max tre kilo omvandlas till faktisk tråd för att väva textil. Med andra ord skulle det behövas över 23 miljarder får för att producera lika mycket ylle som polyester. På jordens yta just nu vandrar drygt en miljard får. 

En omöjlig ekvation, helt enkelt, även utan att räkna in den miljöförstöring som också dessa naturliga material skulle ge upphov till – om miljarders miljarder får tog upp betesmark eller om tusentals hektar togs upp av lin- eller bomullsodlingar som måste besprutas, plockas och processas. 

Polyester är på sätt och vis ett praktiskt material, eller kan åtminstone marknadsföras som ett sådant. Det är slitstarkt och bleknar till skillnad från bomull inte i färgen. I teorin skulle polyester kunna vara ett hållbart material i frågan om bokstavlig livslängd. Det kan dessutom manipuleras och blandas med andra fibrer för att imitera nästan vilket annat material som helst. 

Som i fallet med den gula klänningen på Åhléns. I Stockholm city hänger den sannolikt fortfarande mitt på damavdelningen, under Åhléns eget märke Carin Wester. Den ser ut som en somrig bomullsklänning, tyget känns mjukt under fingrarna, en halvlång v-ringad omlottklänning – den perfekta sommarklänningen.

Problemet är bara att allt är lur. Materiallappen säger 100 procent polyester: ett extremt svettigt och kvalmigt alternativ för sommardagar. Polyesterns hållbarhet är, i händerna på snabbmodet, ofta just lur. En bluff. 

Det brukar sägas att det inte finns någon etisk konsumtion under kapitalismen.

För att framställa så mycket billiga plagg som möjligt räknas varje öre – och det finns grader i polyesterhelvetet. Fast fashion-företagen rör sig i de lägsta segmenten av snabb-polyester av sämre kvalitet. Det lättillgängliga modets polyester är med andra ord inte ens bra polyester, hur bespottat materialet än må vara i sin bästa form. 

Det brukar sägas att det inte finns någon etisk konsumtion under kapitalismen. Det borde också sägas att det inte finns några miljövänliga alternativ i en massindustri. 

På tvättlappen i den gula Åhlens-klänningen stod också en sista sak: ”Consider the environment”. Små bokstäver gömda mellan två sömmar. Carin Wester och Åhléns uppmanar oss att därför skänka klänningen vidare när vi tröttnat på den. 

Till skillnad från andra modemärken försöker Carin Wester inte ens greenwasha sin produktion. Allt ansvar läggs i kundens händer. På hemsidan finns inte en rad om eko-certifikat eller arbetsvillkor. 

I kommande texter ska vi skriva mer om fabrikerna, arbetsvillkoren och klädindustrins falska klimatmedvetenhet. Och det är kanske blir den slutgiltiga läxan, oavsett vad dina kläder är gjorda av: 

Polyester är inte djävulen – djävulen är skalan.