Ledare. Göran Greider.

2015-08-26 04:00
Bild: Ng Han Guan/AP

Kina och världskapitalismens slut

Kapitalismen har en historia, med en födelse och – vid en avlägsen horisont – säkerligen en död, skriver Göran Greider.

En ny ekonomisk världsordning är på väg att födas och tecknet det föds i är kinesiskt. Mänskligheten bor i Asien, brukar befolkningsexperterna säga, för det är där majoriteten av planetens befolkning bor. Kina har länge varit på väg mot positionen som den största ekonomin i världen – inte per capita, men totalt – och det som då inträffar är att tingens ordning återgår till det som var det normala i tusentals år: Kina har under större delen av mänsklighetens historia varit den största ekonomin.

”Kina lutar sig över världen, men det är som om vi inte märker det”, skrev jag för en tid sedan när jag recenserade en tjock bok om Kina från Mao till idag. Trots att det faktiskt var ett gigantiskt kinesiskt stimulanspaket som räddade världen från en fullständig kollaps efter finanskraschen hösten 2008, och trots att våra hem är fulla av produkter från det Pärlflodsdelta dit vi exporterar våra koldioxidutsläpp, är det som om Kina inte riktigt existerar för oss. De flesta västerlänningar lever fortfarande med bilden av USA som den ensamma politiska och ekonomiska supermakten.

Men det är en kinesisk svart måndag när jag skriver det här. På måndagen föll den kinesiska börsen snabbt och det gav nedåteffekter på de flesta börser i västvärlden. Ingen vet om börsfallen kommer att fortsätta och hur illa det kan gå. Men utan tvekan upplever vi, i våra dagar, ett stort skifte i hela planetens ekonomiska historia: Kina hamnar i blickfånget. På sätt och vis är den nu pågående börskrisen, med Kina som epicentrum, en direkt fortsättning på kraschen 2008. Det kinesiska stimulanspaketet drev fram en enorm utlåning i Kina, som hanterades av så kallade skuggbanker som i krislägen inte är mycket att hålla i handen. En enorm kinesisk bostadsbubbla kan, i värsta fall, också vara på väg att spricka.

Vi närmar oss den punkt där västvärlden, och inte minst vänstern i västvärlden, måste ställa om sitt seende och sina analyser i grunden för att förstå den nya ekonomiska världsordning som är på väg att uppstå. Den har haft sina födslovåndor i snart trettio år, ända sedan det kinesiska kommunistpartiet öppnade för marknadsekonomin.

Kapitalismen går in i en ny fas. Kapitalismen har en historia, med en födelse och – vid en avlägsen horisont – säkerligen en död. Många marxister har skrivit intressant och spekulativt om det avgörande skeende när kapitalhanteringen lyfte från de lokala marknaderna i 1200-talets Norditalien och det moderna bankväsendet föddes. Perioder av expansion i realekonomin – handel och tillverkning – växlar med perioder då vinsterna i realekonomin går ned och kapitalisterna drar sig tillbaka till sin kärna: Kapitalhantering.

Explosionen av finansiell kapitalism i västvärlden från 1980 och framåt speglar det faktum att reallönerna stagnerat och ibland gått tillbaka och när produktionen stagnerar blomstrar istället spekulation i värdepapper. Kapitalismen tycks genomgå periodiska cykler och i varje cykel har den ett geografiskt centrum: Norditalien under tidig medeltid (Genua), Holland på 1600-talet (Amsterdam), England efter Napoleonkrigen (London) och efter första världskriget alltmer USA (New York). Och i våra dagar är det mer och mer Kina (Shanghai) som framträder som centrum i en ny cykel. För varje cykel dras allt större delar av världen in i varucirkulation och kapitalhantering i en ständig jakt efter de utkanter av systemet där arbetskraftskostnaderna är som lägst. Idag söker sig kapital allt oftare till Afrika där arbetare är extremt billiga.

Immanuel Wallerstein heter en av de mest spekulativa marxisterna som förutspått kapitalismens – och för övrigt också liberalismens – död. ”Kapitalismens princip är”, skriver han i Liberalismens död; slutet på den rådande världsordningen, ”oändlig kapitalackumulation och den kunde länge upprätthållas genom ett system av suveräna nationalstater som säkrar äganderätter och lugnar de farliga klasserna samt en dominerande geokultur, ja en världsideologi: detta är eller var liberalismen.”

Globaliseringen har, menar han, pågått i ett halvt årtusende. Nu närmar sig slutkrisen för det kapitalistiska systemet. Som om det vore en matematisk självklarhet konstaterar Wallerstein att omkring år 2075 – möjligen redan 2050 – kommer vi att leva i ett världssystem som inte är kapitalistiskt.

Kärnan i argumentationen utgörs av vad Marx kallade profitkvotens fallande tendens: det blir allt svårare för kapitalisterna att göra rejäla vinster. Systemet är nämligen beroende av en periferi dit kapital kan lokaliseras för att exploatera den ännu oorganiserade arbetskraft som nyss kommit från landet och inte förmår ställa lika höga lönekrav som i systemets centrum. Men snart finns inga byar kvar att tömma. Periferin krymper. Kapitalismen når sin terminalkris.

Jag tvivlar starkt på att Wallerstein kommer att pricka rätt i sin profetia. Men jag är övertygad om att vänstern och arbetarrörelsen är i skriande behov av den typen av grandiosa analyser. De synliggör gränserna för det världssystem vi kallade kapitalism, och det system som i sina förespråkares ögon framstår som det enda naturliga får en historia och ett tänkbart slut.

Och vi börjar se Kina.

 

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter