Och så händer det!
KD kan alltid överträffa sitt eget värsta jag.
Som att baxa den fula trumpismen över Atlanten i syfte att slå split mellan storstäder och landsbygd.
Som att i Sveriges största morgontidning plötsligt skriva om partiets historia, revidera 1900-talet, försöka rida på andras kamp. Ja, att försöka konstruera en ny sanning om tillkomsten. Eller mer konkret: ljuga rakt upp och ned.
Ebba Busch säger så här till Dagens Nyheter:
”Vi grundades som en motrörelse till nazismen, och jag ser det som ett enormt underbetyg att ett parti som ändå har rötter i nazismen, och kopplingar till nazismen in på 90-talet i Sverige, kom in i riksdagen.”
KD grundades 1964 (som KDS).
Så här brukade det stå på partiets hemsida:
”Kristdemokratin i Europa växte sig stark efter andra världskriget som motreaktion till nazism. I Sverige bildades KD några år senare av andra skäl.”
Andra skäl som att protestera mot att skolornas kristendomsundervisningen skulle minska.
Så här står det nu:
”Kristdemokratin i Europa växte sig stark efter andra världskriget som motreaktion till nazism. Vi är stolta över vår historia som vilar på två ben; den europeiska antinazistiska och den svenska folkrörelsebakgrunden.”
Hemsidan uppdateras löpande, hävdar partiet. Vilket sammanträffande. Revisionism i realtid. Ingenting är på riktigt. Ingenting är sant, ingenting är falskt. Allting flyter. Det är postpolitik som KD leker med, ett slags demokratins regression, snart kryper den omkring på alla fyra.
Den som är lagd åt det hållet kan naturligtvis tänka att Busch egentligen menar att hon känner ett släktskap med den europeiska traditionen, en kristdemokrati som ville anlägga en tredje väg efter att kontinenten tuggats sönder av nazismen och sedan delats av sovjetkommunismen. Men det är inte vad hon säger. Hon talar om svenska KD. Och då är det horribelt.
Busch är inte Angela Merkel.
Ungefär lika lite som Jimmie Åkesson är Olof Palme.
Var finns denna kamp mot nazismen?
Att posera på en pansarvagn i israelisk armé-t-shirt räknas inte.
Finns det någon underjordisk motståndsrörelse på Livets ord jag inte hört talas om?
Merkel skulle inte befatta sig med bruna Alternativ för Tyskland.
Busch är däremot pionjär vad gäller att bjuda in bruna Sverigedemokraterna.
Hon har svikit exakt alla sina löften om att hålla gränsen.
Hon har ingen drivkraft starkare än den att säkra makten i höst.
Varför börjar hon då låta som antinazistisk aktivist?
Kanske för att stilla en intern opposition som inte kan fördra den familjära relationen till SD, den sorts kristdemokrater som hellre gömmer än förtalar flyktingar, de som tror på humanism som förkunnelsens hjärta.
Kanske för att sista spärrarna är borta nu.
Till och med SD provoceras av hennes historieförfalskning:
”Ebba kanske ska tona ned lite. Hur var det nu när KD bildades? Åke Berglund, Harald Ljungström, Lennart Aae…”, twittrar Björn Söder, han som anser att judar inte är svenskar och att George Soros styr europeiska politiker som marionettdockor.
Namnen han räknar upp är tidiga profiler som, så att säga, hade ett generöst förhållande till nazismen.
”Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti.”
Ett citat hämtat direkt från partiets grundare Lewi Pethrus.
För den som vill fördjupa sig i blåbruna rötter rekommenderas Anna-Lena Lodenius tråd på Twitter.
Dagens ETC har granskat nuvarande KD-kopplingar till extrema, ultrareaktionära krafter. Som till amerikanska Alliance defending freedom, vars insats i Sverige hittills är att angripa aborträtten och att försvara nazister (från Nordiska motståndsrörelsen) som delat ut gaybashande flygblad i en skola.
Partiet vägrade då svara på frågor.
Och nu myser, som alla vet, Busch med Åkesson.
Kamp mot nazism?
Snälla.
Det vi ser är hyckleri.
Det vi ser är ett skamlöst försök att vilseleda väljare och fördunkla valrörelsen.
