KD-ministern vill locka fram kvinnors moderskänslor

Det har skrivits många texter om det dalande barnafödandet, några av dem av mig. Ofta har mitt fokus varit det samhälle i vilket det är ett stort och svårt beslut att skaffa barn; där det är omöjligt att få en hyresrätt och förlossningsvården är ett lotteri med dåliga odds.

Jag har alltså pekat på den bristande tryggheten, särskilt bostadskrisen, och hur den slår extra hårt mot kvinnor. Vill man öka barnafödandet måste man se till att folk har ett hem, oavsett tjocklek på plånboken och även om man separerar från sin partner. Så är det inte i dag.

Men det handlar också, tror jag, om ett fortsatt ojämställt föräldraskap. Och då menar jag inte bara i hårda värden som lön, föräldradagar och vab, utan också om det som är svårare att mäta: planering, känslomässig anknytning, att vara den primära föräldern.

När mina kvinnliga vänner meddelar att de väntar barn blir jag förstås glad för deras skull, men också lite ledsen, eftersom jag vet att det betyder en lång paus – i värsta fall ett avslut – för vår relation.

Mammorna tenderar att försvinna. Papporna gör inte det, inte i lika stor utsträckning. Min sambo har inte samma upplevelse av killkompisars besked om tillökning.

Ja, det här grundas till stor del på anekdotiska resonemang, och vi vet ju inte exakt vad de sjunkande födelsetalen beror på. Men vi vet att kvinnor fortfarande, i regel, tar betydligt större ansvar för föräldraskapet och hushållet.

Kanske har kvinnorna helt enkelt insett att de tvingas ge upp mer än männen för att bli föräldrar, och tröttnat på det – samtidigt som de praktiska omständigheterna, som bostadsmarknaden, är vad de är.

Även i debatten om barnafödande är det fokus på kvinnorna. Det gäller både inställningen till att skaffa barn – ofta med en dömande underton – och själva fertiliteten. Jag skrev för ett tag sedan om just detta: om hur skevt det är att ingen undersöker männens förmåga och vilja att skaffa barn.

Nu ska regeringen utreda det minskade barnafödandet. Bra, kan jag tycka. Men jag undrar vad ansvarig minister, KD:s Jakob Forssmed, ska göra om slutsatserna inte linjerar med det jag tror att han vill höra: att det handlar om de dumma dejtingapparna och att kvinnor är för fokuserade på att göra karriär.

Något i den stilen kommer väl i och för sig att komma från referensgruppens Anna Björklund, poddare och tradwife-inspiratör med fyra barn. Man kan för övrigt undra varför Björklund ingår i gruppen – hennes meriter i frågan är vad jag vet begränsade till att ha fyra barn och tycka att de är meningen med livet. Antagligen behöver Forssmed ett alibi för de åsikter han själv hyser.

Jag kan förstås inte tala för alla kvinnor. Och, för tusende gången: alla vill inte ha barn. Det måste samhället acceptera – att kvinnor vill alla möjliga saker och inte alltid det KD vill.

I min umgängeskrets är längtan efter barn inte utdöd. En del har försökt men inte lyckats. Andra vill men vågar inte, eftersom de inte vet hur de skulle klara sig vid ett uppbrott eller ens sjukskrivning. Sittande regering har aldrig presenterat politik som dämpar den ångesten, hur mycket KD än försöker positionera sig som ”familjevänliga”.

Om utredningen leder till en mer jämställd bostadsmarknad eller ökat stöd till ofrivilligt barnlösa är det så klart positivt. Men man bör ha i åtanke vilka drivkrafter som ligger bakom detta initiativ.

Om vi är rädda för en sjunkande befolkningssiffra, varför minimerar vi då invandringen? Det handlar förstås om att rätt personer ska föda fler barn.

Det jag gissar att man kommer att rikta in sig på är moderskänslor och moral snarare än bostadsbyggande och barnbidrag. Alltså: kvinnorna ska ställa upp för landet och hitta tillbaka till ursprunget, till naturen – medan politiken undviker att ta ansvar.