På en högerkant där kvinnorna lyser med sin frånvaro (KD är faktiskt det parti som har lägst andel kvinnliga riksdagsledamöter, bara 27 procent. SD har 29 procent.) försöker Ebba Busch sprida bilden av sig själv som en kvinna som krossar glastaket när hon är både mamma, frånskild och partiledare. Hon flexar armmusklerna på Instagram men genom de filterförsedda bilderna lyser sanningen. Att om det är någon som är en elitfeminist så är det Ebba Busch.

Vi minns hennes tweet: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.” Ebba Busch har gjort andra val. Och någon feminism att erbjuda de kvinnor som sliter i äldreomsorgen, på deltid, med låga löner och låga pensioner, det har hon inte. Hur mycket ”ny” hon än lägger till ordet. Istället är den politik hon vill ha direkt kvinnofientlig, en politik som rullar tillbaka viktiga feministiska segrar som kvoterad föräldraförsäkring och rätten till abort.

När Ebba Busch gör sitt utspel i år handlar det inte bara om henne själv. Den här gången är det inte bara en partiledare som försöker nå igenom bruset. Den här gången handlar det om att hela partiet ska ta fram en ”ny jämställdhetspolitik” . Det har tillsatts en arbetsgrupp. Partiet ser det uppenbarligen som ett sätt att profilera sig i den blåbruna sörja som numera är högerkanten, där det är svårt att skilja det ena partiets utspel från det andras när det gäller migration och tuffare tag. Arbetsgruppen ska ledas av tidigare KDU-profilen och numera ordförande i KD:s kvinnoförbund, Sarah Havneraas.

Vem är då Sarah Havneraas? Hon vill för det första inte kalla sig för feminist. Det framgår av intervjun i Expressen om det nya uppdraget. För ett år sedan avslöjade Dagens ETC de täta banden mellan flera KD-politiker och den högerkristna extremgruppen Alliance Defending Freedom (ADF), som kallar sig för en ”juridisk armé” och som med över 2000 jurister och lobbyister strider mot abort och hbtq-rättigheter i världen.

Förutom Lars Adaktusson, som upprepade gånger varit på ADF:s möten och var huvudtalare på gruppens möte i Colombias parlament, är Sara Havneraas en av dem som fanns i det intrikata nätet av politiker, jurister och lobbyister. Hon har i många år suttit i styrelsen för Provita, numera Föreningen Människovärde, som arbetar mot abort. Ordförande i Provita var Ruth Nordström som har utbildats av ADF och som är den jurist, som med pengar från ADF, har drivit fallet med de två svenska barnmorskor som ville hävda samvetsfrihet för att slippa utföra aborter.

Sarah Havneraas säger ingenting om aborter när hon berättar om vad en ”ny jämställdhetspolitik” betyder. Men vi vet vad det betyder när ADF får en direkt kanal rakt in i en regering. Vi kan titta på USA och Trump. Hans utrikesminister är en av ADF:s finansiärer. Förutom att Trump-administrationen har stoppat federala anslag till organisationer som möjliggör aborter blev Trump historisk tidigare i år när han som första amerikanska president (!) talade vid USA:s största sammankomst för abortmotståndare. Runt om i USA betalar kvinnorna priset när abortkliniker tvingas stänga.

I Brasilien försökte abortmotståndare nyligen blockera entrén till ett sjukhus för att hindra en tioårig flicka, som blivit gravid efter att upprepade gånger ha våldtagits av sin morbror, att ta sig in och göra en abort. Abortmotståndarna i ett land, där abort redan idag bara tillåts i undantagsfall, har vind i seglen när president Bolsonaro har allierat sig med de högerkristna.

I Ungern och Polen ser vi på nära håll, här i Europa, vad som händer med kvinnors rätt till sina egna kroppar när auktoritära ledare kommer till makten med hjälp av de högerkristna. Orbáns familjeminister Katalin Novák är för övrigt ordförande i den rådgivande styrelsen i den förening som bjöd in Adaktusson till mötet i Colombia. Adaktusson som under sin tid som EU-parlamentariker konsekvent röstade emot kvinnors aborträtt.

Så vilken feminism kan vi förvänta oss av ett gäng som Busch, Havneraas och Adaktusson? Ingen feminism alls så klart. Om inte kvinnors rätt till sina kroppar är garanterad har vi ingenting. Kvinnan som sliter i äldreomsorgen har kanske annat att tänka på än menskonst, men det är helt avgörande för henne att själv kunna avgöra om och när hon vill föda barn, att ansvaret för de eventuella barnen delas lika och att barnet, när det föds och oavsett om det är en pojke eller en flicka, får samma chanser.