Ledare. Andreas Gustavsson.

2019-09-08 08:00
Bensinupproret på Sergels Torg i maj i år. Foto: Fredrik Sandberg / TT
Bensinupproret på Sergels Torg i maj i år.
Puffetikett
Dagens ETC

Kass klimatpolitik att inte lyssna på bensinupproret

Det är ett absolut måste om intentionen är att hantera klimatkrisen utan att Sverige dras sönder – ännu mer – längs förkastningslinjerna geografi och klass.

Visst finns det Dagens ETC-prenumeranter som gått med i Bensinupproret 2.0, Sveriges största grupp på Facebook någonsin, med just nu drygt 630 000 medlemmar. Ibland mejlar de mig. Exempelvis när vi publicerar en satirteckning som framställer en sådan upprorsmakare som, ska vi säga, mindre reflekterande. Klassförakt, tycker de. Jag håller inte riktigt med. 

Dagens ETC är en röd och grön dagstidning. Det betyder kort och gott att själva grunden är både rättvisa och klimat, inte parallellt, utan sammanlänkat. 

I år har ledarsidan lyft upproret vid flera tillfällen.

"Varje folklig proteströrelse rymmer en kärna av förnuft. Det gäller även bensinupproret", skrev Göran Greider (15/5), och fortsatte:

"Nyligen fick en utmanare till språkrörsposten i Miljöpartiet förvånansvärt starkt stöd på Miljöpartiets kongress – utmanaren talade mycket om fördelningspolitik som en nödvändig förutsättning för att kunna genomföra en grön omställning. Det segrande språkröret, Per Bolund, verkar dock inte ha några sådana insikter. Man får verkligen en känsla av att denne man tror att det går bra att ta elcykeln de sex milen till lasarettet eller åka och storhandla. Den självgoda gröna urbana människan med goda inkomster tycks i denna person fått en fullödig representant."

Konflikt mellan centrum och periferi.

Bensinpriset som en sista kränkning efter att skolan, posten, banken, arbetsförmedlingen, vårdcentralen, biografen, mataffären och pizzerian försvunnit. Det övergivna hjärtlandet där inte ens eldsjälar förmår kompensera längre. 

Nej, bensinpriset har inte rusat jämfört med andra varor. 

Men det blir en sak att lägga till mycket annat.

Dagens ETC har drivit linjen att Sverige måste fasa ut fossila bränslen. I städerna, på landsbygden. Det finns inga alternativ.

Klimatkrisen ger ingen respit.

Men sedan är frågan hur det ska gå till, och vem som ska bära den ekonomiska bördan.

"Bensinupproret utgår tyvärr ifrån den situation som vi har just nu, men skulle behöva utgå från hur det borde vara”, skrev Ulrika Lindahl (14/5), för att sedan efterlysa flera uppror, andra uppror:

"Jag vill se ett bussuppror. Landsomfattande protester och manifestationer för rätten till en fungerande kollektivtrafik även på glesbygden. Gärna helt skattefinansierad för att ge alla möjlighet att åka. Jag vill se ett eluppror. Protester för att staten tar ansvar för att bygga ut infrastrukturen av laddstationer för elbilar även där avstånden är som längst. Och jag vill se ett skatteuppror. Stoppad trafik och stora strejker för att få dem som släpper ut mest att också betala mest för omställningen, nämligen industrin och de rika i storstäderna.”

Bensinupproret har fel. Men de har också rätt. 

Oavsett så förtjänar gruppens medlemmar inte att förlöjligas med virala filmklipp som etablerar en generell bild av dem som klimatförnekande, enfaldiga och pinsamt bonniga. Som om deras hela värld kretsade kring dieselångor och färdigmarinerade flintastekar.

Johan Wirfält och fotografen Kristian Bengtsson ger en mer nyanserad bild i Tidningen Vi. Tillsammans har de senaste åren skildrat utvecklingen i Sveriges  orter som heter Fagerhult. 89 stycken. Det här är glesbygden. Medialt skralare rapporterad än det amerikanska valets minst relevanta kandidater. Politiskt glömd.

Wirfält och Bengtsson besöker i sitt aktuella reportage ett Fagerhult i Småland, några mil söder om skärningspunkten mellan Kalmar, Kronoberg och Jönköping.

"Drivmedelsskatterna slår hårt mot oss. Och det känns för jäkligt, om man jämför med städerna. Där har de allt, kollektivtrafik och bättre service, och ändå betalar de lägre kommunalskatt än vi", säger en av de intervjuade, Ingrid Wernersson.

Utan bil ingen rörlighet, utan bil ingen frihet.

Politiken har inte ens börjat erbjuda en annan verklighet.

Nu kräver Bensinupproret 2.0 svar från partierna, som alla fått ett öppet brev. Sedan ska man demonstrera i Stockholm den 20 september, något som sammanfaller med den stora klimatveckan och med barnens strejk.

Det är en onödig, splittrande, bromsande konflikt.

Partierna ska lyssna på bensinupproret.

Det är ett absolut måste om intentionen är att hantera klimatkrisen utan att Sverige dras sönder – ännu mer – längs förkastningslinjerna geografi och klass.

Det handlar inte om att bocka av kravlistan.

Det handlar om att se människor i deras vardag.

Nyligen återvände vi till de franska gula västarna, en uppenbar inspirationskälla för det svenska upproret (som ännu så länge varit framför allt digitalt). Vad har de åstadkommit? En hel del.

Regeringen förlorade sin miljöminister Nicolas Hulot som efteråt sa att "protesterna hade kunnat förhindras om regeringen hade lyssnat på mig". Han hävdar att han föreslagit sociala åtaganden med den högre bränslebeskattningen. Regeringen tvingades också tillsätta en expertgrupp som inte bara sågade regeringens klimatarbete med fotknölarna, utan även kom med konkreta förslag att satsa på gröna, nationellt täckande transporter. Emmanuel Macron fick bege sig ut på debatturné i landet, där han mötte borgmästare och medborgare. 

Nu tillsätter regeringen dessutom en så kallad klimatförsamling som utgörs av 150 medborgare, slumpvist dragna för att representera olika socioekonomiska grupper. Detta råd ska komma med förslag till i början av nästa år.

Bensinupprorsmakare och skolstrejkare delar framtid.

Vi har ju bara en.

Vad händer om politiken ger dem ett gemensamt rum?

En svensk klimatförsamling.

För en djupt förankrad klimat- och fördelningsagenda.

Jag tror vi skulle bli överraskade.