BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tyvärr inte. Men hon förtjänar både respekt och uppmärksamhet, inte bara i Japan utan också i Göteborg. Med det utmärkt rationella argumentet att vi människor måsta göra oss av med kärnvapnen innan dessa vapen gör slut på mänskligheten har hon valt att arbeta med Ican, den internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapnen. 

Det valet bör vi alla förstå att uppskatta. Ican som organisation är inte själv stor eller rik. Kampanjen för att avskaffa kärnvapnen drivs av många medlemsorganisationer i världen, organisationer som genom Ican får stöd att fungera effektivt tillsammans.

Just nu är detta viktigt. Risken att mänskligheten, och i vart fall vår civilisation, ska utplånas av ett kärnvapenkrig är enligt många större än någonsin. Tidskriften Bulletin of the atomic scientists har på sin förstasida en domedagsklocka som ska visa hur nära ett kärnvapenkrig vi är. Under det kalla krigets kapprustning mellan USA och Sovjetunionen visade klockan mellan 2–15 minuter från midnatt. När kalla kriget avslutades 1991, flyttades timvisaren tillbaka till 17 minuter före midnatt.

Men de senaste åren har risken för kärnvapenapokalyps åter ökad, och timvisaren flyttats framåt. 2015 till tre minuter i midnatt, 2017 till 2,5 minuter och 2018 till två minuter i midnatt. Så nära ett förödande kärnvapenkrig har vi, enligt tidskriften, inte varit sedan den mest intensiva kapprustningen med atmosfäriska provsprängningar på 1950-talet.

De senaste åren har länder med religiöst eller ideologiskt extrema ledare köpt kärnteknik och byggt kärnreaktorer. Många har fruktat att de också ska bygga kärnladdningar, och Nordkorea tycks ha gjort det. Vi har också sett att kärnvapenländer vi betraktat som pålitligt civiliserade snabbt kan förfalla.

Nordkoreas ledare Kim Jong-Un skröt i sitt nyårstal över sina kärnvapen. Som svar bad Donald Trump, twittrande, någon informera Kim Jong-Un om att Donald Trump ”också har en kärnvapenknapp, en som är mycket större och mäktigare en hans”. Möjligen skojigt i en sandlåda, men fasansfullt när man vet att Donald Trump ensam kan använda knappen för att göra slut på vår civilisation.

Därför är det är härligt att den folkrörelse som Ican koordinerat har lyckats organisera människor så att dessa kunnat påverka utvecklingen. Under sommaren 2017 etablerades ett fördrag i FN om förbud mot kärnvapen. En majoritet av världens länder stödde fördraget, men nu pågår en politisk kamp i många länder, bland annat Sverige, om man ska underteckna och ratificera fördraget eller inte. Fördraget skulle kunna ta bort risken att hela världen skulle förstöras av ett kärnvapenkrig. 

Ett kärnvapenförbud är lättare att upprätthålla än någonsin. Förnybar energi har blivit så billig att ingen kan rättfärdiga kärnreaktorer, anrikningsanläggningar eller kärnforskning med att man vill ha billig kärnenergi. Förnybar energi är inte bara lite billigare än ny kärnkraft, utan kostar hälften eller mindre. Energiursäkten som väg till vapenkapacitet är borta.

Ican har möjlighet att lyckas om den får stöd av fler organisationer och människor i världen. Beatrice Fihn kunde ta emot Nobels fredspris för Icans insats bakom FN-fördraget om förbud mot kärnvapen. Det var ett modigt beslut av kommittén, eftersom Norge och andra länder utsätts för påtryckningar från Donald Trumps regering att låta presidenten ha kvar sin stora knapp.

Vem som helst kan kämpa mot övermäktiga motståndare för att få kärnvapnen avskaffade. Så länge man hela tiden misslyckas kan man inte göra så mycket fel. Svårt blir det först när man har framgång. De prövningar har Ican och Beatrice Fihn nu klarat väl.

Över hela världen har Nobelpriset uppmärksammats och Ican och dess medlemsorganisationer fått möjligheter att göra sig hörda. Dessa tillfällen har använts för att sakligt förklara varför ett kärnvapenförbud är nödvändigt för vår civilisations överlevnad och hur det kan åstadkommas. Icans ledning har med elegant ödmjukhet lyft fram att det är de många medlemsorganisationerna och deras många medlemmar som gjort konventionen politiskt möjlig. Tydligt blir det också att det är alla dessa medlemmar i organisationer runt om i världen som under det kommande året avgör om ratificeringar skall bli politiskt möjliga i Sverige och andra länder.

Att som svensk ute i världen få positiva recensioner av vad Beatrice Fihn sagt också gjort bara därför att man själv också råkar komma från Sverige och Göteborg är roligt. Göteborgs folkrörelsetradition kan bidra till att rädda världen. 

Men det kommer inte att räcka med enastående individer. Göteborgs bidrag behöver också vara att många människor åter tar sig an kärnvapenhotet, ger kampanjen för att avskaffa kärnvapnen uppmärksamhet, respekt och direkt engagemang. I Sverige borde en tydlig majoritet vara för att ratificera fördraget.