Ledare. Göran Greider.

2019-04-03 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Jesus hade inte släppts in på KD:s kommundagar

Varför har de ”kristna värderingarna” blivit så mycket mer omhuldade i Sverige de senaste åren?

Jag är helt säker: han skulle ha stoppats vid entrén och aldrig släppts in. Denne långhårige, avmagrade unge man i slitna kläder, kanske med misstänkt brinnande ögon, hade inte släppts in på Kristdemokraternas kommundagar i Örebro i helgen.

Ebba Busch Thors Säpovakter hade vaknat till. Jesus skulle förts bort. Den där unge mannen skulle ha lättare att ta sig in på låt oss säga en vänsterpartistisk kongress. Jag tycker mig också ha mött honom som välfärdsarbetare i korridorerna på olika äldreboenden och han är inte otänkbar som fackligt ombud för Kommunal.

Jesus var inte kristen. När jag i kyrkor fäller det enkla yttrandet blir många upprörda. Men det är sant. Jesus visste intet om den världsreligion som skulle uppstå i spåren av hans förkunnelse. Han var jude och hebré. Han kom från landsorten i utkanten av Palestina och det romerska rikets maktlösa periferi. Var han ens timmermannens son?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det är nog mer träffande att kalla honom för byggjobbarens son, eftersom det är troligt att han och hans far tvingades bege sig till den närbelägna staden Sepphoris för att arbeta just som uselt betalda byggare åt samhällseliten. En religionshistoriker som John Dominic Crossan - som skrivit böcker som ”Jesus – a revolutionary biography” - påpekar att den romerska eliten inte hade några problem med att Jesus kallade sig gudomlig. Nej, kruxet var det där att en fattig sate från värsta landsbygden ansågs ha något med det gudomliga att göra. Crossan konstaterar att det grekiska ordet tekton i evangelierna, som översatts till snickare, snarare var överhetens nedsättande skällsord för folk bland de lägre skikten, daglönare och bönder som mist sitt landinnehav.

Sannerligen, sannerligen: Den historiske Jesus är något annat än den frälsare som den kristna läran skulle upphöja till gudomlig varelse. I de historiska källorna avtecknar han sig bara suddigt, knappt alls. Men det går att närma sig denna gestalt indirekt via närläsning av evangelierna och jämförande historiska studier. Då visar det sig att intresset för den historiske Jesus ofta frigör det underifrånperspektiv som finns inmurat i den kristna traditionen men som dolts av alla kyrkliga institutioner som staplats så tungt på bilden av denne kringvandrande profet.

I en omtalad bok, ”Upprorsmakaren; berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus”, som kom för några år sedan omvandlar religionsforskaren Reza Aslan Jesus till just en politisk upprorsmakare. Det var inte tillsammans med brottslingar han dog på korset (den romerska ockupationsmaktens särskilda straff för statens fiender) utan med andra upprorsmakare. Den radikala tradition som utgick från Jesu anhängare förvaltades av den första församlingen i Jerusalem (ledd av hans bror Jakob) om vilken det heter i Bibeln: ”De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” Det kallas ibland för urkommunism och är en tanke som aldrig förs fram på något kristdemokratiskt riksting.

Vi kommer aldrig att få veta exakt vem Jesus var. Men varje gång den historiske Jesus diskuteras bryter helt andra perspektiv fram på den kristna traditionen. Och jag tror att det är viktigt att även vänstern klarar av att diskutera vad som finns i katakomberna i de samhällen vi lever i. Sekulariseringen är tack och lov ohejdbar. Sekularisering betyder att religiösa institutioner mer och mer mister sin makt över människor och deras vardagsliv. I sig tror jag att sekulariseringen kan frigöra en bättre religiositet. Jag tror nämligen att inga samhällen någonsin kommer att klara sig utan någon form av religion.

Men en doktrinär sekularistisk hållning riskerar att göra oss döva och blinda för djupt liggande tankemönster i våra samhällen. Dessutom kan det sluta i ett slags allmänt tankeförbud för ideologier och systemkritik: Vi är upplysta – och tror inte på någonting, inte heller på social jämlikhet eller demokrati.

Men under helgen la sig två nyheter tungt ovanpå varandra: Kristdemokraternas kommundagar och den valstatistik som visar att dubbelt så många väljare idag jämfört med 2014 vill att de kristna värderingarna stärks i Sverige. Varför har de ”kristna värderingarna” blivit så mycket mer omhuldade i Sverige de senaste åren?

Till en del förklaras det av att opinionen blivit mer negativ till invandring och av en konservativ och även islamofobisk våg genom samhället – då flyter urgamla tankemönster upp till ytan. I en tid då det inte finns många gemenskapsidéer eller ideologier att hålla sig i så tar man vad man har och ”kristna värderingar” vinner terräng.

Själv tror jag inte att en allmän religionsfientlighet är rätt väg att gå för att häva kantringen mot en konservatism med religiösa förtecken. Det är bättre att gräva i religionerna, som i sin kärna alltid rymmer ett budskap om gemenskap och jämlikhet.

Påsken närmar sig. Snart ska ockupationsmaktens fiender dö på korset. Men radikalismen hos byggjobbarens son lever vidare.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter