En nackdel med att bo i småstäder är att alla känner alla. Det är också, enligt de som trivs med det, en av de stora fördelarna. Ungarna kan inte hitta på alltför mycket dumt innan föräldrarna får en telefonsignal och skulle något allvarligt hända är man informerad inom en kvart även om man är på gymmet, i garaget eller ute och går med hunden. Folk har koll, inte bara på vem man är och vem man är släkt med, utan också på var man bor, vilka man umgås med och var man rastar vovven. Har de inte ditt telefonnummer så ringer de någon som känner någon som har numret till någon som du bor tillsammans med, eller till din granne. Det är väldigt praktiskt och ganska mysigt, åtminstone efter ungdomstiden.
Baksidan är skvallret och jantelagen. Alla vet mer om dig än du själv. ”I en stad där väggar har öron och alla vet bäst”, sjöng Charta 77 om sitt lilla Köping. Träffande rader oavsett vilken småstad man bor i. Har man en gång fått en stämpel så sitter den i och stämplarna kommer tidigt. Det är inte lätt för den som alltid var sist i matten att få jobb som ekonom trots fina studieresultat i Uppsala. eller för den tysta och blyga att höras ens som kommunchef. Inte lätt för den mobbade att känna tillhörighet eller för den stökiga att bli betrodd. Har man fått sin stämpel och hamnat i facket så hålls man kvar där. Vill man byta fack, göra något man inte gjort förut eller göra det på ett annat sätt – då ska man inte tro att man är något. Stanna där du ska vara. Våga inte förändras. Och bli för all del inte för bra på något. Gör dig inte märkvärdig, vi vet nog vem du är och vilka dina föräldrar är och vem du var ihop med på mellanstadiet... Man blir inte profet i sin hemstad.
Så brukar det i alla fall framställas och säkert också ofta vara. Märkligt nog är inte fallet så med Martin Almgren. Visst var han rätt uppskattad som underhållare före Idol, men ett och annat stönande hördes också: ”Inte han igen…” Men så är han med i uttagningen till Idol och kommer med in i fredagsfinalerna och plötsligt är han älskad av hela Lindesberg. Jante borde ha slagit till och folk borde ha fortsatt att stöna och tycka att så speciell är han väl ändå inte.
Men istället blir det tvärt om. Folk som aldrig tittat på Idol bunkrar chips och bänkar sig i soffan. Tröjor och mössor trycks upp och folk springer runt i dem på jobbet på fredagarna. Facebook fylls av lovord. Praliner tillverkas och beskådas och kanske också äts av dem som inte vill spara dem som ett minne åt barnbarnen. Det finns ingen hejd på Martin-hysterin. Snacka om profet i sin egen stad.
Martin som hade stämpeln ”utanför” sedan skolan har bytt fack med besked. Jante är bortblåst. Plötsligt känner vi oss delaktiga, som om vi vore hammarbyare och tittar på fotboll fast vi är Lindesbergare och tittar på Idol. Plötsligt är vi en liten, liten del i något fantastiskt, fint, vackert och helt sjukt – i Martin, Idol-finalist 2015. Plötsligt är vi ett vi! Så kan det också vara att bo i en småstad.
