Ledare: Jämlikhet malmös medicin

En stad är en komplicerad organism. Med organ och lemmar som ibland drar åt olika håll. Som rör sig mot ett mål men aldrig är opåverkade av omgivningen. Med en hjärna som då och då säger en sak trots att hjärtat säger en annan. En del kan bli sjuk, men sjukdomen är aldrig isolerad utan påverkar hela kroppen.

I tisdags anordnade Malmö Stad en konferens på Slagthuset på temat Hållbart Malmö. Utgångspunkten var Malmökommissionens tvååriga arbete med att undersöka ojämlikheten i staden och föreslå lösningar. Ett stort antal lokala tjänstemän och politiker, besökare från andra delar av landet och en liten skara medborgare deltog, bland andra.

Liknelsen vid en organism kommer inte från konferensen, men det förekom gott om andra mer eller mindre poetiska jämförelser och referenser. Stämningen var konstruktiv och framåtblickande – bilden av Malmö huvudsakligen positiv.

Det är lätt att bli provocerad av detta. Allt det positiva i den bild som stadens politiker och tjänstemän målar upp. Som Malmöbo utan ögon och öron i stadshuset ligger det nära till hands att reagera genom att ifrågasätta allt de säger. Ser de inte det i Malmö som är sjukt? Segregationen mellan rika och fattiga, de alltför dåliga skolresultaten, bostadsbristen och hemlösheten.

Men det verkar som att det är just det de gör, och har gjort i flera år. Den avgörande skillnaden mellan då och nu är att äntligen tror man sig ha hittat den rätta medicinen. Den verksamma substansen är jämlikhet – att utjämna de skillnader som inte bara är symptom utan själva orsaken till sjukdomen.

De uppblåsta ord som används för att beskriva Malmö så positivt är i själva verket inte fulla med luft, utan med en ärlig känsla av framtidstro.

Det finns förvisso mycket som Malmös politiker och tjänstemän inte kan göra något åt på kort sikt. Det finns omständigheter som är svåra att påverka och under konferensen lyftes flera sådana fram. Malmös demografi är en. Att man studerar och är arbetslös här, men flyttar till en kranskommun när man börjar betala skatt är något som är svårt att förändra över en natt. Att regeringen fullständigt abdikerat från ansvaret för en nationell bostadspolitik är en annan. Konflikten mellan verklig allmännytta och lagens krav på kommunala bolags affärsmässighet är en tredje.

Men det finns också mycket som kan göras lokalt, med stadsplanering, investeringar och förbättrad demokrati. Det är insikten om alla dessa lösningar, mycket tack vare kommissionens arbete, som nu verkar underblåsa den positiva känslan av att vi går en ljusare framtid till mötes.

Att det verkar som att den utstakade riktningen är bättre än på länge innebär inte att det saknas anledning att vara vaksam. Malmö har en historia av politik som trots goda intentioner inte alltid varit främst till för den egna befolkningen, utan för att locka andra grupper. En nödvändighet för skatteunderlaget skulle många hävda, men inte desto mindre en politik som under de senaste decennierna främst gynnat en och samma grupp.

Nu finns en insiktsfull självkritik mot denna utveckling. Det är hoppingivande, och absolut nödvändigt om Malmö på riktigt ska bli en stad för alla invånare.

Vår stad är en komplicerad organism, vars sjukdom är en ojämlikhet som drabbar vissa mest, men påverkar alla som bor här. När kommissionen nu gjort det tydligt för alla vad botemedlet är gäller det att ta till sig och omsätta det i praktik. Att inte falla tillbaka i gamla mönster.

Det handlar om hela Malmö, och hela Malmö tittar.
Richard Olsson