Andreas Gustavsson: Jaha, är det så det känns att möta den fria världens ledare

Just nu verkar alla hylla det tal som Kanadas premiärminister Mark Carney höll i Davos. Jag kan förstå hur man blir förförd, retoriskt är leveransen enastående, övertygande, ett historiskt tal som försöker definiera den nya världsordningen som uppstår efter det sammanbrott som USA initierat, eller kanske påskyndat, genom att vända sina allierade ryggen och underkänna vedertagna kontaktytor som fientliga alternativt meningslösa. 

Globaliseringen är död. Västvärlden faller sönder. Carney erbjuder ett alternativ. Han presenterar sin vision (han undviker att nämna USA eller Donald Trump). Det är att göra motstånd, att nationer som inte är super- eller stormakter vägrar vara medlöpare eller utpressad, vägrar acceptera maktlöshet, utan istället söker sig till varandra för att bilda koalitioner som drivs framåt av ”värdebaserad realism”, ett begrepp han lånar från Alexander Stubb. Ur förkastningen – ”rupture”, ”fracture” – ska något bättre, starkare och mer rättvist formeras.

Carney är en utpräglad högerpolitiker vars tredje väg mycket handlar om sänkta skatter på både inkomster och kapital, om att stimulera handel, om att diversifiera risker genom många avtal med olika kontinenter, om att rusta militärt.

Samtidigt, för att vara strömlinjeformad högerpolitiker är han i alla fall geopolitiskt ärlig. 

Nu, 2026, i Davos, när gamla allianser brinner till aska, ser Carney till sist det verkliga USA.

Romantiseringen runt USA som generös, ingripande, uppoffrande, dialogkapabel, demokratisäkrande och huvudsakligen benign kraft har odlats sedan andra världskriget, specifikt då av länder som Kanada och Sverige och andra som har haft privilegiet att välvilligt tolka USA:s syn på världen och USA:s roll i världen.

– Vi borde inte sörja, säger Carney om att USA nu positionerar sig mot Kina och delvis Ryssland, med Europa som överbliven blindtarm.

Men betydande delar av världen undrar:

Vad finns det att sörja?

Något som aldrig funnits kan väl heller inte försvinna?

På så sätt är Carney extremt ärlig när han erkänner detta glapp.

– I decennier har länder som Kanada blomstrat under vad vi kallade den regelbaserade internationella världsordningen. Vi anslöt till dess institutioner, vi hyllade dess principer, vi tjänade på dess förutsägbarhet … Vi visste att berättelsen om den regelbaserade ordningen var partiellt falsk. Att den starkaste skulle undanta ta sig själv när det passade. Att handelsvillkor utövades asymmetriskt. Och vi visste att internationell lag praktiserades varierade strikt beroende på identiteten hos den anklagade eller offret.

Sköna törnrosasömnen bruten, privilegiet annullerat.

Nu, 2026, i Davos, när gamla allianser brinner till aska, ser Carney till sist det verkliga USA, det som under förra seklet och detta skövlat sig fram på bekostnad av vietnameser och irakier och chilenare och afghaner och otaliga andra befolkningar som fallit utanför den då rådande säkerhetsdoktrinen, som inte varit på insidan av den rökruta som ibland kallats västvärlden, ibland något annat.

Carney tycks ha absorberat den saken, nästan så att han våndas lite av att nonchalerat alla som redan prövat den upplevelsen. Men vissa har svårare att släppa Washington, bilden av Washington, ett slags fyr som sprider varmt ljus omkring sig. 

”Jag ansåg att USA var den fria världens naturliga ledare”, skriver Anders Fogh Rasmussen, tidigare statsminister i Danmark och generalsekreterare i Nato. Det är ett slags vilsen elegi som har värkts fram för The Economist, för vad ska hända nu när allt han trott på rämnar, när Trump känner likadant för Köpenhamn som för Kabul. Rasmussen suckar tungt:

”Hans värld är en där makt ger rätt: där gränser och nationell suveränitet, från Grönland till Ukraina, är underkastade samma brutala villkor som fastigheter i New York. Trump, liksom Vladimir Putin och Xi Jinping, tror på makt och bara makt.”

Trump nedstiger i Davos. En gaggig och gravt narcissistisk ståuppkomiker med obefintlig impulskontoll.

– USA är tillbaka, avslutar han sitt tal.

– Större och starkare än någonsin.

Det här är USA.

Det här är USA:s själ.

Det är ett sent uppvaknande.

Sköna törnrosasömnen bruten, privilegiet annullerat.

Högerns inspirationskälla vänder sig nu mot sin alltid överslätande vän.

Kan vi behandlas … som de andra?