Det pensionerade paret beslutade sig för att bygga en egen lyxbil, en replika med den eleganta sportbilen som förlaga. Under åren har Jaguar stöttat glada entusiaster inom replika-communityt, bland annat genom försäljning av komponenter till hemmabyggare. En fin gest som vittnar om ett genuint intresse för att vårda designhistorien och kärleken från entusiaster.

Det tyckte förmodligen även paret Magnusson, som med företagets hjälp och uppmuntran ägnade sju år åt att bygga sin egen C-type. Från företagets sida fanns även planer på ett samarbete, och paret bjöds även in till huvudkontoret i London för att presentera sitt projekt. Men plötsligt ändrades tonen och Jaguar Landrover lämnade in en stämningsansökan för upphovsrättsintrång. Man menade bland annat att replikan används i kommersiellt syfte då den visats upp vid en garageträff inför andra bilentusiaster.

I december föll domen i Stockholms tingsrätt och paret ska nu betala fem miljoner kronor för Jaguar Landrovers advokatkostnader samt destruera den bil som företaget uppmuntrat dem att bygga.

För Kungälvsparet innebär domen en katastrof. Förutom den mentala påfrestning som rättsprocessen inneburit har paret inte fem miljoner kronor liggande. De kommer därför att tvingas från sitt hem.

Hur ett företag ena dagen kan vårda sitt kulturarv genom att samarbeta med garagebyggare, för att nästa tvinga dem i personlig konkurs är svårt att förstå. Det är också svårt att begripa hur ojämlik relationen blir mellan två parter i en rättsprocess när ett stort företag stämmer privatpersoner. Möjligheten att överklaga domen och driva frågan vidare är dessutom mycket blygsam när den ena parten riskerar att förlora samtliga privata tillgångar. Men framför allt väcker det här rättsfallet frågor kring hur immaterialrätten tillämpas och av vem.

Vi befinner oss globalt i en situation där pandemin skördar offer och skövlar hälsa. Situationen medför även stigande arbetslöshet att ekonomin står hotad. Därför skriker världen, med all rätt, efter vaccin. Dock utgör läkemedelsföretagens produktionskapacitet en flaskhals. Detta skapar frustration, politisk turbulens och framför allt enorma globala klyftor. Rika länder tränger sig före varandra i kön för att kunna sjösätta storskaliga vaccinationsinsatser. Det är bråttom att rädda liv och skydda befolkningen och dessutom är nedstängningarna mentalt påfrestande. Men det är även bråttom att få igång ekonomin. Under tiden står fattiga länder sist på tur.

Utan patenten och med en internationell samordning hade den globala produktionskapaciteten varit större. Vaccinet hade kunnat tillverkas på fler platser och i fler länder. Vi hade haft möjligheten att ta oss ur det här snabbare, gemensamt.

Det är obegripligt att marknadens vänner inte agerat i den här frågan. Förutom människors liv står också hela länders ekonomier och ett flertal branscher på spel.

I nuläget har tre fjärdedelar av alla vaccinationsdoser delats ut till människor i tio länder – medan 130 länder inte kunnat vaccinera alls. Det utgör ett hot mot både den globala hälsan och världsekonomin, vilket föranlett FN:s generalsekreterare António Guterres att vädja om en internationell plan för vaccinering mot covid-19.

För en utomstående är det märkligt att Guterres inte har fler marknadsaktörer med sig i frågan. I en global ekonomi borde global solidaritet ligga i samtliga industriers intresse.

Beklagligt nog utgör inte den typen av helhetssyn och långsiktighet någon konkurrensfördel. Därför befinner vi oss i en situation där de ekonomiska systemen förgör sig själva genom att hålla hårt i vaccinpatenten, och det innebär att risken för en recession ökar, skatteintäkterna minskar och fattiga råvaruexport- och tillverkningsländer får vänta länge innan det här är över. De är kortsiktigt och dumsnålt, precis på samma sätt som Jaguar Landrover agerar kortsiktigt och dumsnålt mot sina mest hängivna vårdare av företagets historia.

Det hade inte behövt vara såhär.