Nabila Abdul Fattah: "Jag hör skriken från barn som är rädda för attacker"

Jag är privilegierad. Jag är trygg. Mina barn är trygga. Den senaste tiden har det diskuterats mycket om att lämna plats åt de människor som faktiskt är utsatta att få föra sin egen talan. Och när jag bestämt mig för att denna text skulle handla om Palestina insåg jag ganska snabbt att det inte är jag som ska berätta den. För min berättelse är filtrerad genom nyheter och sociala medier-uppdateringar. Andrahandskänslor på andrahandstolkningar. Därför lämnar jag plats åt min vän Ayman Mghames i Gaza att berätta.

Jag föddes i Libanon år 1985. Därefter flyttade vi till Tunisien för att bo där 11 år tills jag kom till Gaza 1997. Under min uppväxt hade jag alltid en bild med mig av det vackra Palestina – en bild som var med mig vart jag än gick.
Varje kväll innan jag somnade brukade jag fantisera om Palestina, likt ett barn som fantiserar om sin moder som födde honom men som han aldrig träffat därefter. Drömmen om Palestina levde i mina tankar under hela min barndom. Jag visste inget om landet förutom de historier jag tagit del av om motstånd och hjältedåd från dess män och styrkan och beslutsamheten från dess kvinnor.
Min dröm vid den perioden var att jag skulle vara en palestinier som bor i sitt hemland. Jag ville inte vara en flykting eller en asylsökande. Jag ville återvända så som varje palestinier som flytt från sitt land sedan 1948 har drömt om.
I dag lever jag på Gazaremsan och har blivit 29 år gammal. Jag har ingen möjlighet att ta mig till min hemstad Nasaret, men åtminstone har en del av min dröm blivit uppfylld.