Theodor Engström, åtalad för dådet i Visby, hade skapat en lång lista över offentliga personer som han hatar. Ing-Marie Wieselgren och Annie Lööf stod högst upp. Deras namn följs av flera hundra namn, varav 75 journalister. Utvalda utifrån högerextremt hat. Bland namnen på journalister finns mitt, fick jag veta.

Det är inte första gången jag får sådan information. För många år sedan blev jag kontaktad av det antifascistiska journalistkollektivet Researchgruppen. Hampus Hellekant, dömd för mordet på syndikalisten Björn Söderberg, hade upprättat en – betydligt kortare – lista över personer han hatar. Mitt namn fanns också på den listan.

Självklart blir jag illa berörd. Då som nu. När jag berättade om telefonsamtalet för en vän, strax efter att jag fått det, vibrerade rösten, gråten fanns nära.

Men blev jag rädd?

Nej, faktiskt inte.

I det här fallet handlar det ju dels om en väldigt lång lista med många namn och dels om en avsändare, visserligen med ett påvisat våldskapital, men som polisen redan har i förvar.

Jag har genom åren intervjuat väldigt många journalister och forskare (jag skrev en bok med namnet ”Tackla hatet”) som varit oerhört utsatta för hat, våld och hot om våld. Helle Klein, Åsa Linderborg, Alexandra Pascalidou, Martin Klepke, Anna-Klara Bratt, Moa Svan, Athena Farrokhzad, Mathias Wåg, Hélene Lööw, My Vingren, Daniel Pohl…

Jag vet att jag är jämförelsevis förskonad, men alla vi som är offentliga personer och sticker ut hakan som till exempel ledarskribenter, tar en risk. Vi kan bli angripna, våra familjer kan bli måltavlor.

Vissa av mina journalistkollegor tvingas leva med livvaktsskydd. En fick en bomb placerad i hemmet. Det finns de som behövt flytta utomlands under en period för att skydda sina liv… Hur orkar de fortsätta? Svaret ligger både i säkerhetsåtgärder men också i att vara öppen om vad de utsätts för – då får de/vi stöd, och det gör att vi orkar.

Vi formerar en motstånds­rörelse.

Öppenheten leder faktiskt också till att många av de människor som ingår i den så kallade svansen av hat i sociala medier får sig en tankeställare. Det finns många exempel på att, när de får veta att de ingår i ett drev som riskerar att trasa sönder människors liv, ångrar de sig. Backar.

Att vi formar en motståndsrörelse betyder också att vi är beredda att sluta upp för varandra. Ge stöd, känslomässigt och fysiskt.

Den mexikanska journalisten Lydia Cacho berättade, när jag mötte henne, om den gången hon blev kidnappad av poliser, styrda av en korrupt guvernör, efter att hon avslöjat en pedofilring. Hon lyckades få ut ett sms till en person som kontaktade Amnesty International.

Lydia Cacho hade fått veta att en våldtäkt på henne var beställd när hon skulle anlända till ett fängelse, och Amnesty mobiliserade direkt. Hela världspressens ögon såg vad som skedde – vilket minskade guvernörens makt och handlingsutrymme.

Vårt motstånd och vår organisering gör skillnad.

Du läser detta och tänker kanske, vad kan jag göra?

Vi som får våra namn uppsatta på hatlistor – potentiella dödslistor – blir det för att vi representerar något. I mitt fall, en röd-grön tidning som skriver spetsigt om jämlikhet, feminism, biologisk mångfald och en politik som respekterar de planetära gränserna. Även om du inte håller med om allt som just jag tycker, kan du visa ditt stöd genom att stå upp för att demokratin behöver våra röster. Du kan teckna en prenumeration. Om du använder sociala medier kan du gilla våra sidor, du kan sprida denna, eller någon annan, text. Då visar du att du är en del av motståndet.

Hatet kommer inte att vinna.

Vi hedrar Ing-Marie Wieselgren genom att organisera oss.

Vi står bakom Annie Lööf – trots att vi på vänsterkanten tycker olika sakpolitiskt.

Vi gör det – och vi låter aldrig hatet vinna.