Tanvir Mansur: Jag såg hur Sverige ställde upp för människor på flykt

Jag står på torget under en föreningsdag i Skärholmen i Stockholm när jag får ett samtal:

”Kan ABF-huset öppna upp för flyktingarna som kommer nu från Malmö?”

Det är september 2015, jag jobbar på ABF Stockholm och en vän till mig som är aktivist ringer för att se vart en stor mängd människor kan slussas till ABF:s studielokaler i Stockholm för att övernatta. Hundratals nyanlända personer kommer med tåg från Malmö. De har flytt från Syrien, Afghanistan, Iran och andra länder.

Mitt första svar är ett tveksamt ”Nej, jag tror inte det.”. Men min kompis övertygar mig att fråga en chef, som i sin tur frågar studieombudsmannen, den högsta chefen. Han godkänner till slut, men bara om vi lyckas få dit både vaktmästare och volontärer.

På våning tre och fyra, där det på vardagarna hålls lektioner hos Sfi och Komvux, ställer Greenpeace ut tältsängar. Vi fäller upp bord, kokar kaffe i termosar och häller upp grytor som folk har tagit med sig. Människor skjutsas i bilar hem till svenska villor och in i bussar till norra Sverige. I en lektionssal slår jag på barnprogram på farsi på projektorduken. Ett par nyfikna barn vågar sig dit för att få en paus från flykten. ABF-huset på Sveavägen håller på att renovera entréplan. Hjärtat ska det kallas. Det ska bli folkbildningens hjärta. Mitt i renoveringen blir det en plats för att välkomna människor som flyr.

Det är inte bara vi som öppnar upp husen för övernattning. Södermalmsmoskén, Fryshuset och Nobelberget gör det också. Vi ringer runt till scoutgårdar, föreningslokaler och vandrarhem och försöker hitta så många sovplatser som möjligt.

Det känns som att hela samhället ställer upp. Och det gör vi. 

På Centralstationen i Stockholm står Rosa västarna och delar ut förnödenheter. De, som senare blir Refugees Welcome, är med och koordinerar vilka människor som ska slussas vart. Jag stannar uppe hela dagarna till sent. Jag går mellan Centralstationen och Sveavägen för att samordna med aktivisterna. Tar nattpass. Åker hem när solen har gått upp.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Att människor på så kort tid ställer upp med tid, med pengar och sitt engagemang. För något som är så självklart. Att den som flyr ska få stöd och möjlighet att ta sig till Sverige på ett säkert och tryggt sätt. I ABF-husets hiss träffar jag skådespelaren Kjell Bergqvist som kör ett lass med sängkläder från Stockholmsmoskén. Han presenterar sig som Kjelle, och jag ser honom också på bilder från Centralstationen där han också bidrar genom att peppa volontärerna.

Till en början behövs jackor, mobilladdare och liggunderlag. Vi får in kläder i överflöd och det blir snabbt fullt på alla förvaringsställen. Senare krävs mer specifika kompetenser. Volontärer med bilar, personer som talar språk som dari och arabiska, jurister som kan ge rådgivning. Några åker till och med till de grekiska öarna för att rädda liv på Medelhavet. 

Efter den helgen återgår ABF-huset till sin vanliga verksamhet. Men allt är annorlunda, vi känner att vi faktiskt kan göra skillnad i människors liv. 

Det känns som att hela samhället ställer upp. Och det gör vi. Kommunerna slår rekord i antalet ansökningar om att vara ”god man” åt nyanlända.

Den 6 september 2015 håller statsminister Stefan Löfven (S) tal på Medborgarplatsen inför 15 000 personer. ”Mitt Europa bygger inga murar, vi hjälps åt”, säger han. Den 29 september hålls insamlingsgalan Hela Sverige skramlar. Några av Sveriges största artister uppträder och det sänds på alla stora tv-kanaler. Galan samlar 40 miljoner kronor till UNHCR.

En del väljer att kalla den här hösten för ”flyktingkrisen 2015”. Men för mig är det ett bevis på styrkan hos det svenska civilsamhället. Vi ser det igen under terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 och under covidpandemin 2020. Det svenska folket ställer upp när det behövs.

Men då viker sig både medierna och politikerna.

Begreppet ”systemkollaps” börjar sprida sig på tidningssidorna. På två månader blir det ordet en del av den snabbast växande skrämselpropagandan Sverige har sett. Det blir som en sanning som upprepas gång på gång. Att kommunerna kommer att gå under om vi fortsätter hjälpa människor i nöd. Det är inget som de engagerade personerna som jobbar på socialtjänster runt om i landet pratar om.

En månad efter den stora insamlingsgalan kommer den första skärpningen. En tillfällig lag, sen en annan. Socialdemokraterna och Miljöpartiet påbörjar det som senare skulle bli den största omläggningen av svensk migrationspolitik.

I stället för att skapa säkra och lagliga vägar in till Europa, det som skulle rädda flest liv, väljer Sverige att stänga gränserna. Alla andra europeiska länder gör likadant. Då ökar i stället drunkningarna på Medelhavet, det som engagemanget egentligen handlar om. Som stärkts av den där bilden på pojken Alan Kurdis livlösa kropp på stranden. Det är det här som är den riktiga systemkollapsen.

Människor som flyr börjar bli misstänkliggjorda och opinionen börjar vända sig mot dem.

Idag vet vi vad resultatet blir. De nationalistiska partierna i de flesta europeiska länder är starkare än någonsin. Gränserna är stängda, men ändå tävlar partier om att vara mest hård mot invandring, från socialdemokrater till högerpopulister. Samtidigt har många människor som flytt till Sverige blivit utvisade, en del bor i Frankrike eller Tyskland. Andra har gått under jorden och lever utan papper.

Konflikterna och klimatkatastroferna tar inte slut i världen. Människor som flyr kommer bli fler. 

Det är fortfarande många svenskar som engagerar sig för människor på flykt. Som är gode män, som försöker ge stöd till enskilda asylsökande och som samlar pengar till papperslösa.

Jag tänker på den där hösten som skakade Sverige. Det var inte någon kris. Jag har sett med mina egna ögon att det här landet klarar mycket mer än vi tror. Vi behöver bara få höra det. Vi förtjänar ledare som säger det.