Göran Greider: Jag läser lusen av S-ledningen som inte tar strid för löntagarnas trygghet

I alla år har jag då och då upprepat för mig själv följande sentens: Människor är mer avancerade än de samhällen de stängts in i. Det där är inget tröttsamt klämkäckt yttrande, sentensen har rentav ett drag av återhållen vrede och till och med sorg över att möjligheter meningslöst går till spillo och att liv som kunde levas inte tillåts att levas.

På sätt och vis är det en klassisk marxistisk insikt. Marx skrev för länge sedan att vårt samhälle rymmer alla nödvändiga förutsättningar för att lösa de problem mänskligheten står inför och även om det på hans tid inte var klimatproblemen som stod för dörren, så är tanken giltig än idag: Vi har de teknologiska möjligheterna att omgestalta vårt kollektiva liv på denna planet i harmoni med biosfärens villkor.
 
Vi vet vad som kan och bör göras. Vi har de sociala och ekonomiska möjligheterna att driva fram ett långt mer jämlikt samhälle som kan göra slut på den konsumistiska kedjereaktion av statustänkande som alltid, alltid startar hos de översta skikten och längst ner på samhällsstegen kan yttra sig i de uteslutnas raseri mot konsumtionssamhällets symboler, såsom bilar.
 
När Marx drömde om socialismen – som han ibland kallade de fria människornas association – var det inte en dröm om att ett hämndlystet proletariat en dag skulle segra genom att slå ihjäl alla kapitalister: Befrielsen var allas befrielse. Även kapitalisterna skulle befrias från den exploatering de sysslar med och som vanställer deras mänsklighet, deras och vårt gemensamma artväsen. När de mest förtrycka befrias – vare sig det rör sig om människor eller andra biologiska varelser som exploateras - då befrias alla i samhället.
 
Vänstern har en dröm. Sedan länge genomlever vi en era då den drömmen betraktas som naiv och direkt farlig. Det antiutopiska anses vara det realistiska.