Ledare. Göran Greider.

2018-07-04 03:00

Jag går över de törstande ängarna

Ännu för mina föräldrar – min mor som ännu lever är över 90 – är det gamla bondesverige inte så avlägset. Från riktigt gamla människor kan man ibland en het sommar få höra den där genuina, äkta oron: Men hur ska det gå för bönderna?

Jag minns barndomens husvagnssemestrar under någon långvarig värme­bölja. Min far stod och pratade med någon hetlevrad ung man på en campingplats och oroade sig för hur det skulle gå med skördarna och det svar han fick har fastnat i minnet: ”Jag ger väl fan i bönderna. Jag vill ha sol på semestern.” Jag minns det där för att min far blev så paff av svaret, trots att han själv inte vuxit upp på bondgård.

Nu går jag över ängarna runt vårt hus och ser hur förtvivlat uttorkade de är. Örter och gräs som annars brukar vaja mer än en halvmeter högt lyser med sin frånvaro. Ett gäng blåklockor flämtar i värmen. En ängsvädd reser sig. Men inte mycket mer. 2018 ser ut att bli en riktig gräsdödare, och kan man tillägga: en bond­mördarsommar. Och en sommar då många djur slaktas i förtid av brist på foder. Det uppstiger ett skri av död från de svenska landskapen detta år men jag vet inte riktigt hur många som längre känner det också inom sig.

I 10 000 år har människan odlat fram sin föda. Jordbruksrevolutionen är och förblir den hitintills största omvälvningen i människans 200 000-åriga historia. Den industriella revolutionen i all ära: Den har verkligen omformat hela planetens yta. Den har fört oss in i Antropocen, människans tidsålder. Men det var veteodlarna i Mindre Asien och Mellanöstern som tilldelade Homo Sapiens en ny roll i biosfären som de främsta samhällsbyggarna. Fortfarande lär det visserligen vara så att den samlade biomassan hos världens alla myror är större, och myror är också samhällsbyggare, mer förnämliga än vi. Men när människan blev bofast och bonde lades grunden till makt och imperier och utsugning av ett slag som aldrig tidigare skådats. Egyptens pyramider är jordbrukssamhällets pyramider, den kinesiska muren är jordbrukarnas mur mot nomader från stäppen. St Petersskyrkan, Versailles, Vinterpalatset och Drottningholm är uppförda av svett från fattiga, utsugna bönder.

Under loppet av 10 000 år rörde sig de bofasta norrut och anlände för 5 000-6 000 år sedan till den landmassa som numera kallas Sverige. De var inte de första människorna här. På den grusbank som frilades när isen smälte travade först vildren och varg och snart jägare. Men med tiden var det bönderna som blev i majoritet. Ingen vet riktigt vilken relationen var till de tidigare jägarna som levde här. Kanske levde bönder och tidigare jägarfolk länge sida vid sida innan de uppgick i varandra. I fantasin brukar jag tänka att alla dessa berättelser om vättar och troll är reminiscenser av rester av tidigare jägarfolk som efter hand marginaliserades.

Men vi blev bönder. ängar, åkrar, sädesfält: jag tror ju att vi har dem närvarande i oss än i dag, även de mest urbana människor. Brukandet av jorden är fortfarande det grundläggande villkoret för människor på planeten. I Sverige är i dag runt 15 000 bönder i verksamhet. Den så kallade strukturrationaliseringen – nog det värsta ord jag vet – av jordbruket fortsätter. Problemet är att stora jordbruk inte behöver vara effektiva jordbruk. En bonde måste ha uppsikt över sina odlingar och det går inte med större och större enheter. Större och större monokulturella odlingar utarmar jorden. På sikt är det industriella jordbruket inte hållbart.

Men bönderna är liksom bortglömda. Man får ett intryck av att alla ekonomer och de flesta politiker ser jordbruket som en lite tråkig bransch med hopplösa utmaningar i en mördande global konkurrens där allt ändå kan transporteras billigt över jordklotet. Och kanske är det också så som de flesta vanliga människor ser på bönder och jordbruk? Så länge grönsaksdiskarna är fulla, vetemjöl går att köpa billigt och det går att se ett öppet landskap längs motorvägen, existerar inga problem.

Men odlandet och jordbruket är den enda livlina mänskligheten har. Den livlinan är tunn, den blänker som spindeltråd i den heta solen. Jag går över igenvuxna hagar i det som är på väg att bli skog. Jag går över ängar där sly marscherar. Jag tittar in i övergivna ängslador där taket kollapsat och himlen läcker in.

Nej, jag ger inte fan i hur det går för bönderna. Deras öde är faktiskt vårt öde. Ett land som Sverige borde bli mer självförsörjande. Visst är det sant att en massa jordbruksstöd i dag går till några få storbönder (inte sällan adelssläkter). Det måste ändras.

Men det som framför allt måste ändras är själva vår relation till det så kallade jordbrukssamhället: Det försvann aldrig, det finns kvar, med långt färre anställda men med samma livsavgörande roll för Sveriges och världens befolkning som tidigare. Böndernas och vår framtid hänger på en litet tunt skikt av matjord, matjord som år för år fördärvas av kemikalier och jordförstöring.

Vår lilla stund på jorden förblir böndernas stund på jorden.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.