Henrik Jalalian: Jag borde ha sagt att Märta Stenevi var en utmärkt chef

Miljöpartiets språkrör stannar inte upp. Men medan vi går över de grå heltäckningsmattorna som breder ut sig över riksdagens kammarfoaje, tar hon mig i armen och viskar tyst, så att ingen journalist ska höra.

– Visst gör vi rätt nu?

En minut senare har Märta Stenevi kommit fram till riksdagens pressrum. Där meddelar hon, den 25:e november 2021, att Miljöpartiet ska lämna regeringen. Hon talar med klar, stark, röst. All tvekan från minuten innan är som bortblåst.

Under ett händelserikt år är jag hennes pressekreterare.  Det är stunder som denna, Stenevis tvekande viskning innan avhoppet, som är yrkets privilegium. Att se det mänskliga hos en makthavare som i tv-rutan alltid måste spela rollen som bergsäker. 

Pressträffen i riksdagen blir vår sista riktiga arbetsdag tillsammans. Sen skiljs våra vägar. Märta Stenevi byter regeringskansli mot riksdagskansli – det är på denna nya arbetsplats hon blir ifrågasatt, anklagad för toxisk toppstyrning. Hennes bild av skeendet, där hon till slut tappar viljan att leva, kom ut under våren i boken ”Andas. Överlev.” och i otaliga intervjuer sedan dess – nu senast i SVT:s 30 minuter. 

Nu undrar förstås alla – hur var hon att arbeta med? Var hon toxisk?

Sanningen är att trots att vi avverkar flera regeringskriser tillsammans, ser jag aldrig den giftiga personlighet som beskrivits på landets löpsedlar. För mig var hon en chef som var omtänksam, vågade styra, kunde sätta ord på medarbetarnas styrkor och sina egna svagheter. 

Det hände att vi var oense – hon hade sina käpphästar. Jag hade mina. Det var inte jobbigt, mer som stående skämt. Det var okomplicerat på det sättet att Märta alltid hade sista ordet. Det har inget alls med ledarstil att göra, utan om en viktig princip – en tjänsteman ska aldrig köra över en folkvald. En tjänsteman ger råd, det är allt. De som är valda av folket bestämmer. 

Jag har svårt att spekulera i vad som senare hände på riksdagskansliet. Jag var inte längre där. Märta Stenevi var inte utan skuld. Men det är nog fler än hon som rannsakar sig själva nu. 

Inte minst jag själv. 

Jag slutar inte att höra av mig till Märta Stenevi när stormen rasar. Jag stöttar på telefon och sms. Vi äter någon middag. Men jag säger heller aldrig så tydligt som jag borde gjort i offentligheten:

Jag tyckte att hon var en utmärkt chef. 

Det finns nog många skäl till att tidigare medarbetare – jag vet många som verkligen uppskattade henne – inte gick ut och uttryckte sin förvåning över hur Märta Stenevis ledarstil framställdes. 

Någon kanske inte ville ta ställning för en person som kunde vara en förövare – hur skulle det kännas för den utsatte? Andra ville inte lägga näsan i blöt och skaffa sig i ovänner i vad som såg ut att också vara en brutal maktkamp. 

Min egen ursäkt var en annan, om än inte mycket bättre. Det var journalistiken. Jag var nybliven ledarskribent och hade fått rådet att ha distans till partiet jag arbetat för. Tvätta bort MP-stämpeln. Inte minst får jag det rådet under hösten av huvudpersonen själv. 

Journalistiskt var det kanske rimligt att hålla sig utanför – men det var ändå fel. Rättare sagt: Det var fegt. Med små medel – kanske bara en tweet – hade jag kunnat ge en mer mångsidig bild.

De senaste årens uppmärksammade självmord av personer på höga poster – Benny Fredriksson, Mats Löfving, den spionanklagade toppdiplomaten – visar att sådant bokstavligt talat kan vara livsviktigt. Att bilden fördjupas och breddas medan drevet går, att en person tillåts vara flera saker samtidigt. 

I Johan Hiltons bok om Benny Fredriksson ”Den sista teaterdirektören”, beskrivs hur flera medarbetare förberedde en debattartikel för att försvara den dåvarande chefen på Kulturhuset i Stockholm. Många tyckte ju om honom, både som chef och människa. 

Men artikeln publicerades aldrig.  Undertecknarna fick kalla fötter. I stunden var det skönt att låta bli. De insåg inte att det är – som Johan Hilton uttrycker det – ”något de får leva med i resten av sina liv”. 

Kanske hade den där artikeln kunnat göra skillnad innan det totala mörkret slog in över Benny Fredriksson. I efterhand har det gjorts hyllningsföreställningar, skrivits böcker, ja till och med ett litet torg har uppkallats efter honom. Allt detta är för sent. Det spelar bara roll för de efterlevande.

Märta Stenevi däremot, lever. Men jag kan inte låta bli att undra hur jag hade sett på min tystnad om hon agerat på sina självmordstankar. Att jag skriver denna text nu, när stormen bedarrat, är lika heroiskt som att komma springande med en brandsläckare till ett nedbrunnet hus. 

Det finns förstås röster som inte alls kommer till tals här. Men om vi lärt oss något av de senaste årens självmord är det att det inte bara är den värsta berättelsen om en person som förtjänar att berättas.