Ledare. Veronica Palm.

2020-06-06 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Jag är stolt svensk – och nu vinner vi tillbaka svenskheten

Kan den här nationaldagen vara vändpunkten?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nationaldag. Jag har aldrig känt nåt större behov av en nationaldag. Det gör väl inte den som är uppväxt i ett land som inte varit i krig på över 200 år och som inte har någon frigörelse att hålla i minnet. Nej, att vifta med flaggor, det känner jag inget behov av. Är nog ganska typiskt svensk på så vis.

Att ta sig rätten att beskriva svenskhet och vad som är typiskt svenskt är svårt. Jag har privilegiet att vara vit och jag har alla mina rötter i det här landet. Medveten om det vill jag ändå ta risken. För jag gillar Sverige, verkligen gillar. Är stolt till och med – stolt svensk.

Ända sedan 50-talet har en politiker som säger ”Vi måste öka tryggheten” tolkats som att hen föreslår ökade satsningar på välfärd eller förbättrad lagstiftning för löntagarna. Kanske för att vi i alla hårda avseenden är ett relativt tryggt folk. Eller för att politikern medvetet motiverar jämlikhetsreformer som generella och bra för alla, inte snällhet eller välgörenhet. Eller så är det här du kan ana det som gör oss till ett land med ett knippe värderingar som håller oss samman, saker som är ”typiskt svenskt” som öppenhet, solidaritet och jämlikhet – svenskhet.

Men den svenskheten har utsatts för attack de sista åren. Det typiskt svenska har i den offentliga debatten blandats upp med både människofientliga bruna strömningar och elitistiska konservativa trender. Kanske syns det tydligast på hur just ordet trygghet har ändrat betydelse. Från att vara ett ord som användes av den som vill rusta hela befolkningen. Till att bli ett ord som används för att peka ut delar av befolkningen som problem och i förlängningen vända människor mot andra människor.

Fortfarande finns den svenskhet vi tog för given, och därför inte såg att den hotades när mörka högerkrafter tog sig långt in i landet. Svenskheten går att rädda från rädsla, larmrapporter och tendentiösa Facebook-forum. Det är inte försent. Kanske sker det just nu. För Sverige är fortfarande ett i många avseenden ett unikt land.

Allra tydligast syns det i det stora globala forskningsprojektet World Values Survey som mäter värderingar. Allt sedan start har Sverige utmärkt sig som en extrem. I den stora sammanvägningen står vi ensamma i ett hörn av självförverkligande och rationalitet. Självförverkligande i motsats till överlevnad, alltså högt välstånd och rationalitet i motsats till tradition/religion, alltså hög grad av reell frihet. Att vi hamnar där, långt ifrån lagom, beror på att våra värderingar är unikt starkt mot totalitarism, rasism, homofobi, kvinnoförtryck. Eller omvänt: att vi värderar varje människas fria rätt ovanligt högt.

Det här är vad vetenskapen kallar svenska värderingar, värderingar som är unikt starka just i det här lilla landet.

Den här våren kan ge aningar om att vi börjar återta den svenskhet vi tog för självklar. Som tilltron till den offentliga vården och äldreomsorgen. Alla debatter om vinster i välfärden och det galna i att tjäna pengar på sjuka och gamla bleknar i skuggan av hur självklart människor litar till att det offentliga ska fungera när det väl gäller. När en pandemi slår till. Eller las-utredningen som kom i veckan. Samtliga fackliga centralorganisationer och hela den breda arbetarrörelsen reser sig upp mot de försämringar som bara för några år sedan kanske skulle lyckats med sin maskering som ”modernisering”. Och jag blir varm i hjärtat när det första som får plikttrogna svenskar att bryta mot myndigheternas rekommendationer (vilket ju sе klart man inte ska göra) är en manifestation med Black Lives Matter.

Vi accepterade isolering under alla de högtider som gick om intet under våren: påsk, valborg, första maj, ramadan, pingst och snart skolavslutningar, men när det kom till att stå upp för alla människors lika värde så samlades människor. Unga, modiga människor.

Kan den här nationaldagen vara vändpunkten? Jag tror självklart inte på blod och jord eller på nationalstaten per se. Jag tror på frihet och öppenhet. Det är med frihet och öppenhet vi har byggs Sverige starkt och tryggt. Det är så våra värderingar har formats och kan fortsätta formas. Frihet och öppenhet ger mer frihet och öppenhet. Det är både mål och medel. Frihet och öppenhet är värt att högtidlighålla.