Göran Greider: Jag är rädd för framtiden

Tio år till – och det kommer att finnas förorter dit folk varnas för att bege sig. Tio år till av samma nivåer på arbetslösheten och den etniska segregationen riskerar att bli permanent. Det är den känsla jag får när jag hör om skottlossningen i Tensta i veckan. Jag har förstås varit i dessa förorter massor av gånger, liksom i Göteborgs mest demoniserade förorter eller i Rosengård i Malmö, och jag har aldrig känt mig det minsta rädd eller osäker när jag går genom bostadskvarter och centrum i dessa områden. Det är jag inte nu heller. Men jag är rädd för framtiden.

Jag har precis varit i Chicago. Bara namnet Chicago har en särskild klang i de flesta språkvärldar: symbolen för korruption och gängvåld. Staden var en gång världskapitalismens centrum, kanske själva dess hjärta, dit immigranter sökte sig i hundratusental år efter år för att få jobb på stålindustrierna och på the Stockyards, det enorma slakteriområdet litet sydväst om downtown. Fabrikörerna spelade ut immigranterna mot varandra. Svarta från sydstaterna kunde kallas in som strejkbrytare och de hade ingen aning om att de var strejkbrytare. Chicagos innerstad är, i motsats till exempelvis det rätt så näraliggande Detroit, numera ett tryggt område med banker och dyra affärer i botten på gigantiska skyskrapor. Men så är det där med vart man kan bege sig: Kan jag åka till den eller den adressen i de södra eller västra delarna? Är det säkert? Är det safe? Bara frågan kommer upp så sätter demoniseringen igång. I de allra flesta fall är det naturligtvis inte farligt att bege sig in i de mest utsatta områdena. Gängen ger sig på varandra, inte urskillningslöst på vem som helst.