Återinföra värnplikten? Det går snabbt nu – försöken att återskapa ett föråldrat, skoningslöst samhällssystem. Värnplikt infördes därför att det var billigare att offra de egna medborgarna/männen än att hålla sig med yrkesarméer och legosoldater. Det gick något sånär under nationalstatens och patriotismens glansdagar; med hjälp av propaganda fastslogs att det hjältemodigaste en man kunde göra var att dö för sitt land. Masslakten under första världskriget blev möjlig därför att de odugliga, oskickliga och arroganta monarkerna och generalerna hade en nästan obegränsad tillgång till sina manliga medborgare, som de lät offra på slaktfälten.
Walter Benjamin, den tyske tänkaren skrev en gång att värnplikt är ett av de största övergreppen i historien; att tvinga män – under dödsstraffshot – att lära sig döda sina medmänniskor och få dem att göra det. I ”Band of brothers”, bra, amerikansk teveserie om andra världskriget, säger en veteran till en nykomling: ”Du klarar bara kriget om du tänker på dig själv som om du redan är död.” På tyska finns ordet ”Vortot” –fördöd, som beskrivning av att tvingas ut i krig. I USA där värnplikten är avskaffad, men idén att dö för sitt land fortfarande, i propagandan, skildras som höjden av hjältemod har ett förskräckande antal unga män som lät sig värvas till Afghanistan- och Irakkrigen tagit livet av sig.
Såklart är jag pacifist i hjärtat. Men efter att i hela mitt vuxna liv ha studerat krigen är jag bara pacifist i teorin, inte i praktiken. Som vi har inrättat oss på denna planet och tillåtit makten styra med krig, dödande och våld som dess innersta, mörka kärna har det funnits krig och våld som räddat oss, vilket är sådant jag inte önskat veta, men vet.
Jag är med på ”värnplikt”. Där hela denna mångskiftande befolkning kan lära känna varandra. Ett år eller ett halvt där vi tar hand om planeten och om varandra. Absolut, endast frivilliga, män som kvinnor går in i militären. De andra ägnar sig åt att rädda planeten och dess inbyggare, också för att råda bot på främlingsskapet mellan oss. En osegregerad oas, ett år eller så av samhällstjänst, ett sätt att lära känna varandra bortom de gravt segregerade enklaver vi skapat.
Humorn har visat sig vara ett ljuvligt (ickevapen mot propaganda och högstämda deklarationer om patriotism, a la SD. 1965, när jag pluggade franska på universitetet i Grenoble fick jag en bok av Jim; han var liksom jag arton år och hade inkallats till ett krig nästan ingen av oss ännu hört talas om och han gav mig boken som avskedsgåva. Då fanns amerikansk värnplikt. De amerikanska killstudenterna levde i ständig osäkerhet; en dag kunde ”brevet” komma, som tvingade dem att avbryta allt och åka till Vietnam. Jim, en av de bästa jag känt, fick ”brevet”. Han hatade krig, men ville inte vara någon som svek de andra. Han dog där, i Vietnam; en människa som om han fått leva avgjort hade berikat välden. Boken han gav mig var ”Moment 22” av Joseph Heller. Jag har alltid sett den som ett testamente, som något han, inte olik Yossarian, ville säga mig när han redan var fördöd. För att hylla de, snart miljarder, krigsdöda och slaktade har jag plockat ut en bit ur Moment 22, som berättar om krigets totala vanvett, det som jag tror Jim ville förmedla till mig. Och ändå gick han mot sin egen död för att ”inte svika”.
”De försöker döda mig, förklarade Yossarian lugnt.
Ingen försöker döda dig, skrek Clevinger.
Varför skjuter de på mig då? frågade Yossarian.
De skjuter på alla, svarade Clevinger. De försöker döda alla.
Och vad är det för skillnad?
(Clevinger provocerad till luftkippningsstadiet)
Vilka är de? Vilka är det speciellt som du tror försöker döda dig?
Varenda en av dem, svarade Yossarian.
Varenda en av vilka?
Varenda en av vilka tror du?
Har ingen aning!
Hur vet du då att de inte försöker döda mig?”
Moment 22 handlar om att bara äkta galningar kan få frisedel från kriget, men eftersom man är livrädd och vill slippa är man ingen galning. Det är Moment 22. Och jag tänker på de syrier, i den svartaste humor jag sett, som 2011 gick i en demonstration mot Assad-regimen iförda liksvepning. De visste redan vad som komma skulle.
Det finns en trösterik, historisk ”batalj-målning”, som jag är lycklig över att ha fått uppleva. Den 15:e februari 2003 demonstrerade tio eller tjugo miljoner eller ännu fler s.k. vanliga människor runtom i hela världen, globalt, mot att USA med allierade skulle starta ett anfallskrig mot Irak. Resultatet av detta vansinniga maktens krig är vad vi lever med idag; kriget mot terrorismen plogade upp dödens fält, där terrorister växer snabbare än genmanipulerade grödor. Det som gör mig lycklig, i denna mörka tid är att folken och demonstranterna hade rätt och att de är en motbild mot att folk inför första världskriget jublade. Det tar tid. Men någonting håller på att hända. Tillslut måste vi, folken, börja lita på oss själva och se att vi tar bättre hand om varandra (och planeten) än någon påstått stark ledare. De behövs, men hen ska vara vår. Tillslut måste denna värld dra ut konsekvenserna av att det var vanligt folk, demonstranterna mot Irak-kriget, som hade rätt och att makten, med sitt våldsmonopol, visade sig vara totala galningar.•
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
