Annie Croona: Jag är team Strandhäll i striden om tiden

Annika Strandhälls kamp för kortare arbetstid är en av få socialdemokratiska ljuspunkter. Det förslag hennes arbetsgrupp lagt – fem timmars kortare arbetstid om tio år – är förvisso mycket försiktigt, och hon medger själv att det är en kompromiss. 

Men hon är tydlig i frågan, det märks att hon brinner för den. Att den är ideologisk. Uppfriskande, i en tid då politiker främst tycks brinna för att göra det svårare att komma till Sverige, eller för att ha mer drastiska förslag än ett visst annat parti.

S-ledaren Magdalena Andersson vill dock inte stötta förslaget och Ardalan Shekarabi, arbetsmarknadspolitisk talesperson, motsätter sig lagstadgad arbetstidsförkortning. Man vill inte utmana den svenska modellen, arbetsförkortning ska förhandlas av fackförbunden.

Det låter som ett dåligt argument för att slippa visa politiskt ledarskap i en fråga det råder starka åsikter kring.

Men varför skulle lagstadgad arbetstid om till exempel 35 timmar i veckan vara ett hot mot den svenska modellen? Det låter som ett dåligt argument för att slippa visa politiskt ledarskap i en fråga det råder starka åsikter kring. Vi har ju en lag om 40 timmars arbetsvecka idag – varför skulle den inte kunna ändras?

40-timmarsveckan lagstadgades 1973, som en följd av ökad produktivitet på 50- och 60-talen. Känns det kanske igen? Det har gått över 50 år sedan arbetstiden sattes till 40 timmar per vecka, och sedan dess har produktiviteten ökat markant. 

Det är ingen naturlag att arbeta 40 timmar i veckan, som Shekarabi verkar tro. Vi kan vänja om oss, vi har gjort det förut. Det krävs bara politiker som vågar. Jag hoppas att Annika Strandhäll, som är ett viktigt språkrör för arbetarkvinnor i den här frågan, går vinnande ur striden om tiden.