Somar Al Naher: Den som tror att Israels krig är en vinnande strategi är naiv

I torsdags meddelade USA:s president Donald Trump att Israel och Libanon enats om ett tio dagar långt eldupphör. Samtidigt gjorde Benjamin Netanyahu klart att israeliska styrkor inte lämnar södra Libanon, utan stannar kvar och kontrollerar en mil in i landet – och förbehåller sig rätten att slå till när som helst.

Många libaneser som har flytt vågar inte återvända. Vad ska de göra med tio dagar?

Strax innan eldupphöret började gälla trappade Israel upp anfallen. Armén slog ut den sista bron över Litanifloden och isolerade stora delar av södra Libanon, efter att andra övergångar redan förstörts under kriget.

Den som tror att det här är en vinnande strategi är naiv. Hizbollah är avskytt av många i Libanon – inte minst sedan den 8 oktober 2023, då milisen på eget initiativ gick in i kriget mot Israel. Beslutet motiverades med stöd till Gaza, men uppfattades av många som ett agerande i linje med Irans intressen snarare än Libanons.

Under lång tid har Hizbollah varit militärt starkare än den libanesiska armén. När gruppen öppnade eld mot Israel drogs landet in i ett krig som varken regeringen eller stora delar av befolkningen hade valt.

Men Hizbollah existerar inte i ett vakuum. Liksom resten av Mellanöstern hänger alla händelser ihop. När Netanyahu låter genomföra massiva attacker mot Libanon – som förra veckan, då omkring 100 bomber föll inom loppet av tio minuter och slog ner i tätbefolkade delar av Beirut – får det konsekvenser långt bortom själva kriget.

Hundratals människor dödades, ännu fler skadades och hela områden har jämnats med marken. Ur detta föds vrede, desperation och en växande känsla av att ingen skyddar civilbefolkningen.

I det vakuumet försvagas den libanesiska staten ytterligare. När regeringen inte längre uppfattas som en garant för säkerhet stärks de aktörer som redan står utanför dess kontroll.

Det är precis där Hizbollah kommer in i bilden. Milisen kan framställa sig som det enda skyddet mot Israel, som den enda kraften som faktiskt står emot. Varje bomb som fälls riskerar därför att bli propaganda för just den rörelse som Israel säger sig vilja försvaga.

Det är den här dynamiken som gör attackerna mot Libanon så farliga. Våldet riskerar att stärka Hizbollahs ställning.

Jag såg det med egna ögon när jag bodde i Libanon för några år sedan. När Benjamin Netanyahu gick ut med aggressiva uttalanden mot Hizbollah svarade milisens dåvarande ledare Hassan Nasrallah med ett ännu mer uppskruvat tonläge i direktsända tv-tal.

Det blev som en pingismatch, där båda stärkte varandra med sina hot – och samtidigt påminde sina egna befolkningar om varför de behövs.

Vi ser samma tendens i Iran. Precis som The Wall Street Journal skriver har den iranska regimen ”förändrats – till det sämre”, och att den amerikansk-israeliska attacken har påskyndat framväxten av ännu mer hårdföra krafter.

Det finns faktiskt en annan väg, precis som Libanons president Joseph Aoun ständigt upprepar: diplomati och samtal. Det må kallas naivt, men det är den enda hållbara vägen framåt.