Annie Croona: Israels brödsmulor leder till döden

Stockholm står på tröskeln till sommaren när jag ser något av det gulligaste man kan se: barn i små reflexvästar i enhetliga färger, förskolans namn tryckt på ryggen. De ser ut som minioner – ni vet, de där gula små figurerna – där de vaggar fram. Faller en så faller alla, ett litet dominotåg. 

När de passerat fortsätter jag att läsa om Gaza, om svälten, om attackerna på palestinier som kommit för att hämta mat. 

Det är inte första gången jag ser de undernärda barnen, och de desperata föräldrarna som inte kan hjälpa sina små, men med bilden av de svenska minionerna färsk i minnet blir kontrasten brutal.

Utstickande revben, insjunkna kinder, armar smala som stickor, huvudet enormt i relation till kroppen. De ser ut att ha sekunder kvar att leva när de är, eller borde vara, precis i början av livet. Hjärnan har svårt att bearbeta bilderna: det är inte så här barndom ska se ut. 

De här barnen svälter, och det är inte en slump. Om någon – jag tittar på Sveriges regering – fortfarande saknar bevis för att Israel agerar med uppsåt.

Det räcker inte att kalla det för krigsbrott.

I två månader blockerade Israel matleveranserna till Gaza. Om det är en folkrättsvidrig handling (vilket det självklart är), hur ska man då beskriva det som nu sker: att den israeliska armén skjuter människor som kommit för att hämta mat? 

Det räcker inte att kalla det för krigsbrott, det träder in redan vid ”grym och förnedrande behandling” av civila. Att Israels regering nu tycks ha som strategi att hänvisa palestinier till nyupprättade hjälpcenter för att sedan skjuta dem när de väl kommit dit är obeskrivligt grymt. 

Tre attacker av den här karaktären har inträffat på lika många dagar. I den senaste, som inträffade tidigt på tisdagen, dödades minst 27 personer. Sjukhuspersonal berättar att skotten riktats mot huvud och bröst. 

Israel hävdar att dödandet inte var avsiktligt. Nej, det var bara en olycklig konsekvens av ett försök att slå ut ”misstänkta”. Det är inte klokt vilken otur de har, IDF-skyttarna, som gång på gång råkar skjuta oskyldiga kvinnor, män och barn. 

I en annan del av världen kommer en samling minioner tillbaka från sin utflykt, lika sprudlande glada som förut. Oförstörda, orädda, precis som barn ska vara. Tryggt återvänder de hem, snart återförenas de med sina föräldrar. 

Kontrasten mot Gaza är, återigen, så fruktansvärt stor.