Irakkriget visar vad som väntar iranierna

Allt handlar om business. Det är så man ska förstå Donald Trumps plan för Iran. Teheran ska sluta störa hans affärer i Mellanöstern.

Bebis-presidenten bryr sig inte om minoriteter, kvinnor eller demokrati. Snälla. Han bryr sig inte ens om feminister på sin egen hemmaplan. Att tro att det plötsligt skulle bli viktigt för honom 1000 mil bort är bara naivt.

USA har alltid satt sina egna ekonomiska intressen först. Ta Irak. Efter terrorattackerna i New York den 11 september 2001 behövde president George W. Bush visa handlingskraft.

Trots att Irak inte hade något med attackerna att göra blev landet måltavla.

Bush började hitta på anledningar för invasionen. Ungefär som Trump nu gör med Iran.

Argumenten förändrades hela tiden. Först hävdade Bush att Irak hade massförstörelsevapen. Alla visste att det inte var sant, vilket FN:s vapeninspektörer, ledda av svensken Hans Blix, också konstaterade.

Senare hette det att Saddam Hussein stöttat al-Qaida, men någon sådan koppling har aldrig kunnat beläggas.

Till slut var svepskälet att "befria" irakierna och ironiskt nog döptes kriget till "Operation Iraqi Freedom".

USA klampade in som en elefant i en porslinsbutik. Amerikanarna och deras allierade verkade inte riktigt veta vad de höll på med. Och kaoset som följde finns kvar än i dag.

Trumps administration ser ut att upprepa samma misstag i Iran.

Amerikanerna upplöste den irakiska armén och stora delar av staten. Hundratusentals soldater stod plötsligt utan jobb. Landet gled mot något som liknade ett inbördeskrig. Miliser och sekteristiska grupper tog över.

Många av de arbetslösa soldaterna gick med i väpnade grupper mot den amerikanska ockupationen.

Andra som tidigare tjänat i Saddam Husseins armé och säkerhetsapparat var senare med och byggde upp Islamiska staten.

Iran är inte Irak. Landet är mer stabilt och staten fungerar annorlunda. Men det finns ändå en viktig lärdom.

Vita huset lämnade aldrig Bagdad. Militärt ja, men inte ekonomiskt. I praktiken har USA fortfarande stort inflytande över Iraks olja.

Skillnaden med Trump är att han är mycket öppnare med sina affärsintressen än tidigare presidenter. Det syns också i hans ”dagen efter”-plan för Gaza. Där talas det om skyskrapor och strandpromenader, inte så mycket om människorna.

Den som föreslagits att övervaka arbetet är den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair.

Och de här männen skäms inte ens. Blair borde knappt närma sig Mellanöstern efter att ha varit med och startat invasionen av Irak 2003.

Men för ett år sedan pratade Blair på World Economic Forum i Davos med Syriens utrikesminister Asaad Hassan al-Shaibani. På seminariet frågade Blair om ministern tittade på Gulfstaterna och Saudiarabien som goda exempel. Han frågade inte om Syrien inspirerades av Frankrike eller Storbritannien, utan av Saudiarabien.

Det säger allt om vilken modell som nu lyfts fram för regionen. Forskare kallar det ”authoritarian modernization”: modernisering utan demokratisering. Saudiarabien har fina vägar och flashiga byggnader men också en av världens högsta avrättningssiffror och noll tolerans för fri press eller kritik av kungahuset.

Om det är modellen för regionen spelar det mindre roll för Washington vem som styr Iran eller hur landet styrs. Bara pengarna får flöda fritt.