Maria-Pia Boëthius: Ingmar Bergman insåg sina fatala misstag

Här en nyårsgåva till ETC:s  läsare. Jag vet inte om ni vill ha den, men den är i varje fall unik. 1999 intervjuade jag Ingmar Bergman för min bok om andra världskriget, om hans tid som sympatiserande med nazismen. Jag skrev ner allt han sa och sedan fick han läsa artikeln varvid han strök en hel del. Manuset med strykningar finns på min vind, någonstans i någon av typ tjugofem flyttkartonger, manus som olika forskare vill åt; de vill studera vad han strök. Det här är något annat. Vi talade ett par timmar och han utgöt sig om allt möjligt. En tid efteråt kom jag på att jag borde skriva ner också det – vilket jag gjorde, från anteckningarna. Sen glömde jag bort alltihop. Tills jag häromdan, på jakt efter något annat, hittade skrivstycket. Här är det:

Hade skrivit till Ingmar Bergman om 2VK-boken . Ville intervju. Inget hördes på 3–4 månader. Men häromdagen, när jag kom från tandläkaren, med en utdragen tand och sju stygn i munnen, ringde han. Vi började snacka och pratade i minst två timmar. Han svarade på allt (men en hel del strök han efteråt). Jag fick intrycket av ett barn (lite som Jan Myrdal) som på vissa sätt aldrig vuxit upp. Så märkligt. Han ångrar inte sitt naziförflutna, fast på så att säga rätt sätt. Det var då, det var sådan han var, med tiden utvecklades han och förstod, det är inget att göra avbön för. Han är en skapande berättare, vissa skulle kanske säga en smula mytoman, men det är fel, negativt. Han rycks med av det han berättar och gör om det till konstverk. Han är varmsint, charmig, aktivt intresserad av den han talar med, samtidigt som han är oerhört egocentrisk, men liksom generöst egocentrisk: allt han berättar är kul att lyssna till. Han motsäger sig själv, ibland inom en och samma mening nästan. ”Ingrid visste aldrig att hon skulle dö. Hon trodde in i det sista att hon skulle bli frisk. Vi kände varandra utan och innan. När jag kom in i rummet såg hon i mitt ansikte att det inte fanns något hopp.”