Somar Al Naher: Inget skrämmer livet ur en moderat som en tunnelbana

Det är knappast en slump att det inte går någon tunnelbana till Lidingö. Den ekonomiska eliten har aldrig velat koppla upp sig mot resten av staden. Hur skulle det se ut? Vem som helst skulle plötsligt kunna drälla ut på Lidingö torg. En arbetare, en invandrare, en tonåring ur nån konstig subkultur. Nej, Gud förbjude!

Sinnebilden för den här politiken är Kristoffer Tamsons, före detta trafikregionråd för Moderaterna i Stockholm och tidigare ordförande i SL, Stockholms lokaltrafik. Blond som pojken på Kalle Kaviars tub och uppstudsig som en elevrådsordförande. Han tolererade att kollektivtrafiken existerade men de som åkte den skulle tuktas. Att sätta dit plankare blev kullen han ville dö på.

Till slut gick han så långt att han lanserade förslaget att fängsla dem. Hade du inte en enkelbiljett för 45 kronor förtjänade du att skaka galler i upp till sex månader.

Moderaterna har aldrig varit intresserade av att ge människor ökad rörelsefrihet, det är liksom inget problem att fattiga och mammor från förorten inte kan lämna sina områden.

Nu har ett antal forskare från KTH och Uppsala universitet gjort en studie och frågat just de som bor i förorterna vad de behöver för att röra sig i sin vardag. Majoriteten svarade att priset på kollektivtrafiken var den mest avgörande frågan.

Forskarna gav därför sju personer från Gottsunda och Bäcklösa i Uppsala tre månaders gratis busskort och gjorde sen djupintervjuer med deltagarna.

Resultatet var slående. Flera av deltagarna säger att busskortet förändrade deras liv. Framförallt socialt. De kunde vara mer spontana, träffa vänner och plötsligt blev det möjligt att ta sig till platser som tidigare känts långt borta. En kvinna beskrev hur hon äntligen kunde åka in till centrala Uppsala och promenera längs ån "som en vanlig människa".

För många handlar gratis busskort inte bara om att ta sig från en plats till en annan. Det handlar om en känsla av frihet och trygghet, just att veta att man alltid kan ta sig hem. Man betade av sina ärenden i lugn och ro utan stressen att behöva hinna med allt inom 75 minuter så man slapp stämpla en gång till.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" stämmer även här. Många personer med lägre inkomster betalar mer för kollektivtrafik eftersom de sällan har råd med månadskort och därför köper enkelbiljetter.
Vilket blir dyrare i längden.

Rörlighet är en tydlig klassmarkör. Vissa möter våren i Paris, åker till fjällen på lov, spontanåker till vänner, in till stan för en fika medan andra är fast i sina områden.

Många regioner har subventionerade biljetter för barn och pensionärer, men frågan är varför styrande politiker sällan tänker på klass? Varför är inte avgiftsfri kollektivtrafiken en het fråga?

Om inte annat borde samhället subventionera biljetter utifrån inkomst. Det är orättvist att en höginkomsttagare och en låginkomsttagare betalar exakt samma pris för en resa. Och vilka frilansare, småföretagare, sjukskrivna och föräldralediga skulle tacka nej till gratis busskort.

Tyvärr är det så att politiker som fattar beslut om biljettpriset sällan lever i samma verklighet som de som behöver kollektivtrafiken som mest. De ser inte människors olika förutsättningar utifrån klass och ekonomi. En del fokus läggs på att få bilister att byta ut bilen mot bussen, men då med medelklassen i fokus. Priset hamnar inte på prioritetslistan.

I debatten pratas det ofta om förorten, varje dag skrivs det om våldet, om allt det trasiga, men vi pratar sällan om hur man skapar ett värdigt liv, hur man ger människor mer makt över sina liv. Eller som kvinnan sa i undersökningen: att känna sig som "alla andra".