Ellen Haglund: Ingenting är nytt – fråga oss kvinnor

I lördags kväll såg jag premiären av Maria Svelands pjäs Befrielsefronten på Örebro länsteater, om kvinnor som slår tillbaka när en våldtäktsman terroriserar Örebro. Fylld av feministisk kämpaglöd åkte jag hem med min kompis och vi pratade om att vi borde göra mer. Vi borde alla göra mycket mer, inte bara acceptera sakernas tillstånd. 

När jag sedan gick till bussen så gjorde jag min sedvanliga dans. Fyra steg framåt, snabb blick över axeln. Fyra steg framåt, snabb blick över andra axeln. Den här dansen, det här sättet att gå på, det har jag i ryggraden. Sedan alltid. Ingen har lärt mig detta, jag bara gör det ändå. Precis som de allra flesta andra kvinnor jag känner som går hem ensamma sent på kvällen. Och så tänker jag på alla män som de senaste veckorna har höjt sina röster om att det minsann är män från andra kulturer som attackerar kvinnor. Inte svenska män. Det är inte en könsfråga, utan en kulturfråga. Förklara då för mig varför jag har gått på det här sättet sedan jag var en ung tjej, om kvinnors utsatthet beror på ökad invandring?