Nästan varje dag den här sommaren går jag till en strand. Det är inte långt. Jag har ett barn på axlarna. Vi stannar för att titta på hästar och kor, på sniglar, på allt som kryper eller krälar eller flyger. Vi viftar bort myggor från varandra. Vi plockar smultron som inte hunnit mogna. Strax före vår strand skymtar ett hus genom skogen, längst ut på udden, en skepparvilla som är magnifik.
Det vore en dröm att bo där, tänker jag. Så nära havet, så nära vågorna. Somna till dem, vakna till dem. Men, tänker jag, snart är det här borta. Huset. Udden. Stranden. Kanske slipper jag uppleva förvandlingen, men den som sitter på axlarna gör det helt säkert inte, givet att mänskligheten fortsätter bete sig.
En jävla känsla.
Att faktiskt ta sig tid att läsa på om klimatkrisen får oundvikligen till följd att du ständigt dras med ett slags varsel om förlust. Du vet vad som väntar.
Som att en skepparvilla så nära havet om ett antal decennier kommer att befinna sig under havet, halvt dränkt av smältande isar vars tidigare frusna volym fortplantar sig till en kanal i Östersjön.
Den amerikanska journalisten Sarah Miller konstaterar i sitt synnerligen läsvärda reportage om bostadsmarknaden i Miami, "Himmel eller högvatten" (Dagens ETC 10/7), att förbluffande många verkar kunna förlika sig med kognitiv dissonans. De vet vad som väntar. Men agerar som om de alls inte vet. Mäklarna låtsas som ingenting, eller upprepar att politikerna kommer att installera pumpar: "Det är fixat." Spekulanterna accepterar lögnen.
Så säljs ännu en lägenhet för 40 miljoner trots att den ligger i kvarter som kommer att bli översvämmade, obeboeliga, värdelösa.
Hur skönt skulle det inte vara att välja självbedrägeriet, att sluta se framtiden för vad den är på väg att bli. "Jag gick runt i lägenheten som om jag redan ägde den, som om lobbyn under oss inte skulle prydas av kelp under min livstid", skriver Sarah Miller när hon undersöker hur mäklarna lyckas runda en rätt avgörande detalj: de kränger objekt med begränsad, utmätt framtid.
Som att sälja ett boende i Pompeji när både du och köparen vet att lavan kommer för att utplåna allt. Det borde vara omöjligt. Men priserna stiger, Miami upplever en boom.
2050 kan havet ha stigit en halv meter.
2100 kan det vara så mycket som två meter.
Nej, det finns ingen logik.
Annat än att vi underpresterar när vi ställs inför existentiella utmaningar. "Vi är omgivna av vatten. Det finns ingen lösning. Men inget kommer att hända!" säger en mäklare till Sarah Miller.
Hopp och förtvivlan.
Hopp vinner alltid.
Även när vi lurar oss.
Forskare är bekymrade över vad som håller på att hända med Thwaites glaciär på Antarktis. Den fungerar som en kork. Skulle den ge vika, kommer is från kontinenten att strömma ned mot kusten.
Då handlar det om uppemot tre meter i global havshöjning.
Nyligen bröts ett stycke is loss från Thwaites. Det motsvarade hela ön Manhattan i storlek, eller Uppsala lite drygt. Glaciären smälter. Vilket kan utlösa en dominoeffekt.
"Hur snabbt kan det gå innan den kollapsar? Är det hundra år, tusen år eller ett decennium? Jag tror inte att någon kan svara på det idag", säger Ali Graham, marin geofysiker som på nära håll studerat glaciären, till Public radio international (PRI).
Ingen vet heller hur mycket planeten kan upphettas innan det är för sent, innan glaciärerna väller ut i havet. Två grader? Tre grader? Forskare tror att det ligger någonstans däremellan. Och det är dit vi är på väg.
Kanske har du inte hört talas om Thwaites.
Det har flera förklaringar.
En är att IPCC och andra instanser inte har räknat med dess eventuella sammanbrott i sina prognoser för havshöjning.
En annan är att klimatjournalistiken – ja, journalistiken – misslyckats berätta om ny relevant vetenskap gällande något som har kapacitet att fundamentalt påverka vår civilisation. Alla länder, alla människor. Ingen skulle vara oberörd.
En tredje är vi, hur vi fungerar, hur vi fjärmar oss.
Det gör ju ont att se.
"Vi har ganska lång tid på oss", säger Ulrika Poppius, miljöförvaltningen i Malmö, till Kvällsposten som undrar hur staden förbereder sig på att hela hamnen – med sina nya bostadsområden – kan komma att översvämmas år 2100, enligt en rapport som Sveriges kommuner och landsting tagit fram tillsammans med SMHI.
Ganska lång tid?
I många sammanhang, men inte vad gäller stadsplanering. 80 år är upploppet, varje steg räknas. Speciellt eftersom värstascenariot i denna rapport är en meter.
Vad gör Malmö om det blir två meter?
När den mäktiga Thwaites – stor som Florida – fallit sönder?
Sarah Millers reportage är skrämmande, men det är också underhållande med superamerikanska mäklare som säger superamerikanska saker. USA som skrattspegel.
Den som frågar svenska mäklare om havshöjning får minst lika befängda svar. Jag hörde av mig till några stycken som annonserar svindyra skärgårdshus alldeles invid vattnet.
”Det är ingen fara. Du vet, Östersjön är skyddad och kommer inte att drabbas som Atlanten och Stilla havet”, sa en som var säker på att erbjudandet om en alldeles egen, extremt lågt liggande ö – tillgänglig för djupgående segelbåtar! – skulle få någon att punga upp bortåt 30 miljoner.
Han var så säker att han av bara farten glömde bort Öresund, att hav hänger ihop med andra hav.
”Inget du och jag behöver oroa oss för. Du hinner sälja innan du ens märker något”, sa en som ville ha minst 15 miljoner för en arkitektritad statusvissling, så nära vattnet att en lagom spänstig gädda skulle kunna hoppa in genom de enorma fönsterpartierna.
Det berättar något om mäklare.
Det berättar något om kapitalism.
Det berättar något om poltikens tröghet.
Det berättar något om klimatförnekelse – hur lockande den kan vara att gömma sig i.
Ön är såld, visslingen är såld.
Snart är det borta.
