I lördags glänste många vetenskapsmän, gäster och kungligheter på nobelmiddagen som hölls i Blå hallen i Stockholm. Men glänste gjorde det också om Marockos landslag som mötte ett tufft och rutinerat Portugal. Superstjärnan Cristiano Ronaldo var förkrossad efteråt. Marocko tog ledningen i den 43:e minuten genom Youssef En-Nesyri som nickade in bollen i mål. Men det var ingen vanlig nick. Han hoppade så högt att fotbollsprofilen Gary Lineker twittrade: ”Wow! Vilket hopp av Youssef En-Nesyri. Är det en trampolin under planen?” Glädjen i arenan visste inga gränser. Marockanska fansen bröt ut i tårar, glädje och öronbedövande jubel.
Marocko skriver fotbollshistoria som första afrikanska land någonsin att ta sig till semifinal i VM.
För det här är mer än bara en match. Det är att bli sedd som något annat än ett b-lag i världsordningen. Människor från Afrika och Mellanöstern är så stolta. Och det är precis det här som sporttävlingar ska gå ut på, att tävla på lika villkor trots att du inte har bästa oddsen, är rikast eller störst i världen. I Europa har marockaner stämplats som oönskade migranter, speciellt männen. Men på sociala medier talas det i stället om just de unga männen som Marockos stolthet. Och visst betyder det något när sönerna hyllar, kramar och dansar med sina mammor på plan.
Vi talar också om fans som kommer från Afrika och Mellanöstern som annars inte har samma passprivilegier som de europeiska fansen och som inte brukar får visum för att kunna se matcherna på plats.
Att Marocko nu vinner mot europeiska länder som Spanien och Portugal har också spelat roll för fansen. Det handlar om historia. Marocko ligger lägligt, de europeiska stormakterna började därför intressera sig för landet på 1400-talet. Portugal ockuperade delar av landet för att kontrollera sjöhandeln. Senare tog franska armén över och i början av 1900-talet delades landet mellan ett franskt och ett spanskt protektorat. Först 1956 blev Marocko självständigt.
På onsdag möter Marocko så Frankrike.
Samtidigt är laget en mix och en spegling av flykt och liv i diasporan. Tränaren Walid Regragui är fransk-marockan. Aftonbladetjournalisten Simon Bank poängterar detta i en av sina krönikor:
”Målvaktshjälten Bounou är född i Montreal, Achraf Hakimi uppväxt i Madrid, kaptenen Romain Saïss född i Frankrike, evighetsmaskinen Amrabat och superstjärnan Hakim Ziyech kommer från Nederländerna. Här finns spelare från Paris och Belgien, mer än halva truppen har fötts utomlands av föräldrar som emigrerat.”
Fotbolls-VM i Qatar lämnar efter sig en bitter eftersmak med rätta. Många av oss som älskar fotboll delar nog den splittrade känslan av att å ena sidan njuta av det vackra med sporten och alla vanliga människor i dessa länder som fått räta på ryggen. Men å andra sidan känna en vrede över att korruptionen i fotbollsvärlden berövar oss möjligheten att glädjas full ut.
