Fatima Berggren hade anmält Kent Larsson 75 gånger för misshandel. Han hade slagit ut hennes tänder, tagit stryptag, hotat henne till döden. Han var dömd för ett flertal brott, bland annat misshandel av en tidigare flickvän. Ändå fick Fatima inte kontaktförbud beviljat.
2016 börjar Fatima Berggren misströsta. Hon skriver ”HJÄLP” på Facebook på svenska, portugisiska, engelska och ber någon ringa 112. Hon ber den brasilianska ambassaden om hjälp då svenska polisen inte gör något. Hon skriver Kents namn, personnummer, att han är desperatare och farligare än någonsin och att om hon dödas vill hon att hennes kropp kremeras.
Inget hjälpte.
Kent Larsson mördade Fatima på hennes födelsedag. Han styckade hennes kropp och bar ut den och häktades inte förrän ett år senare då hennes kroppsdelar hittades.
Förra året var en epidemi av dödligt våld mot kvinnor i Sverige. 22 män dödade sina fruar och flickvänner – en fjärdedel av alla mord. Hur många av dem kan du namnet på? Hur många av offren?
Jag har gått igenom hur våra medier beskriver samtliga fall. Rapporteringen är kort, förtegen eller obefintlig.
Annat är det i Spanien. 98 män mördade sina fruar och flickvänner förra året (landets befolkning är 47 miljoner) och varenda en blev förstasidesnyhet i flera tidningar. Rubrikerna är i regel: ”Mäns våld mot kvinnor skördar ett nytt offer” eller ”Kvinnomord: pojkvännen häktad”. Även i fall där en man anmält sin fru försvunnen tvekar tidningarna inte att beskriva honom som misstänkt med namn och bild, eftersom hon tidigare anmält honom för misshandel.
El País – Spaniens Dagens Nyheter – sätter rubriker som ”De fruktansvärda lidandet som Nicole fick utstå innan hon mördades av sin expojkvän på hennes 21:a födelsedag”. (Det är tyvärr vanligt att kvinnor mördas just på sin födelsedag. Många misshandlande män står inte ut med att hon får uppmärksamhet.) Nicoles liv berättas i sin helhet. Släktingar och grannar får vittna. Journalisten gräver upp dokument. Det står att regeringen har bekräftat att Nicole är offer nummer 38 i raden av mäns dödliga våldsbrott mot kvinnor i år. Tre dagar av sorg och en tyst minut har utlysts i offrets stadsdel. I samtliga texter benämns brotten som violencia machista eller feminicidio. (Sedan 2008 benämns mäns mord på kvinnor som ”den andra terrorismen” av Spaniens regering.) Det blir också ett flertal uppföljande artiklar om fallet och om demonstrationerna – för varje gång en kvinna mördas av sin man hålls en demonstration i staden. Vidare skrivs att polisen som inte följde upp offrets anmälan har stängts av från sin tjänst.
När en man dödar sin fru i Sverige blir det två, kanske tre, korta TT-notiser. Den första skriver: ”En person har hittats död. En annan person greps på plats och är nu misstänkt för mordet.” (No shit – en annan person grips alltså?) Det enda som tilläggs är någon ovidkommande detalj som vilken veckodag förhören ska hållas. I fallet Fatima skrev tidningarna att hon misstänktes vara kidnappad. Ingen gjorde någon grävande journalistik, som till exempel att kolla hennes Facebook.
När maken anhålls kan det komma en ny notis. Men tidingarna aktar sig noga för att säga att det är hennes make! Istället står att offer och förövare ”har någon form av relation”, har ”någon koppling” eller är en ”nära anhörig”. När Fatimas kvarlevor påträffas i skogen heter det att en ”54-årig man är häktad” men inget om relationen. Däremot sägs att han kan vara psykiskt sjuk, något som ofta återkommer: männen ”ger ett förvirrat intryck” eller ”behöver hjälp med att gå”.
I de fall då maken eller pojkvännen döms kan det ibland komma en ny notis om längden på straffet och om vad advokaterna tycker samt om hur den dömde mår. Även här kan det stå ”motivbilden är ej klar”. Oftast nämns inga namn.
Sedan är brottet borta ur historien. Inga stadsdelar ordnar tysta minuter, ingen regering uttalar sig. Och glöm att det blir någon referens till kön, till misshandelns logik eller att brottet skulle likna andra mord på kvinnor som sker i vårt land.
Nej, termer som feminicidio eller violencia machista finns inte här: I svenska medier heter det badkarsmord, lägenhetsmord, styckmord. Som om det viktiga vore var hon dog eller vad som hände efter hennes död – inte varför! Dessutom finns en väldig motvilja mot att nämna förövaren vid namn, som inte tycks gälla andra brott.
Vad är det med våra medier? Vad är det med vårt samhälle? 22 personer, en fjärdedel av alla dödade, faller offer för en och samma sak och ingen säger det! De taggar inte ens artiklarna med ordet kvinnomord! Om dessa 22 personer hade fallit offer för ett mystiskt virus eller terrorister hade det varit nationellt larm!
Efter att ha jämfört rapporteringen i Sverige och Spanien kan jag inte dra annan slutsats än att våra medier konstant tystar ner, förminskar och omformulerar när män mördar kvinnor. Och våra annars så lysande kriminaljournalister lyser här endast med sin frånvaro.
Med ett undantag: när män mördar kvinnor de inte känner. Då blir rapporteringen nästan normal och vi kan få veta lite om fallet. Men det är klart. Då är det inte hans egen kvinna, det kan ju vara någon annans, och så får man verkligen inte göra!
