Lotta Ilona Häyrynen: Inte ens 18-åringar på Systemet kan rädda högerns folkölssiffror

Denna valspurt måste bli underlag för framtida forskning. Det krävs nämligen ett ryck av historiska proportioner för att regeringspartierna och SD ska hämta tillbaka gapet som uppstått mellan dem och oppositionen. I SCB:s årliga partisympatiundersökning skiljer nästan 13 procentenheter.

Valrörelsen 2026 lär bli århundradets mest desperata.

Det sistnämnda förklarar också alla förvirrade utspel som fyllt tidningarnas förstasidor de senaste veckorna. Värst har 2,5 procentspartiet Liberalerna varit – såklart. ”Inga fler fula skolor”, ”Man borde kunna bli miljardär på mazariner!”, ”Jimmie Åkesson måste bokstavligen omfamnas!”. Från Moderaternas håll har man i stället tagit till det enda man sedan sina MUF-år känner till vid kris: alkoholen.

18-åringar ska kunna handla på Systembolaget om Moderaterna vinner valet. Kanske kan det ge partiet någon extra tiondel av en promille, men absolut inte nog för att ens bli lite salongsberusad. De flesta bröliga tonårskillar röstar nämligen redan höger. Resten av väljarna ser istället ut som fågelholkar.

Ska alkoholkonsumtion alltså kompensera för en krisartad bostadsbrist och en arbetsmarknad där arbetslösheten av och till tangerar tio procent? Tack för ölen, Ulf, men de flesta unga vill ha en långsiktigare plan för det här landet än så.

Det verkar också vara åsikten i resten av väljarkåren. Regeringen har fullkomligen öst ut miljardinsatser mot matpriser, bensinpriser och senast kollektivtrafikpriser. Allt är inte uselt, men allt förenas av kortsiktigheten. Väljarna köper det inte. Det är svårt att tycka att skattemedel i längden verkligen ska gå till att subventionera bensin medan välfärden skriker efter mer resurser samtidigt som Kina snart varvat väst i ekonomisk utveckling just för att man tänkt precis tvärt om: oljeberoendet ska bort, helst igår.

Det är svårt att komma ifrån känslan att regeringen mer driver en sorts cirkus än ett land. Snart kommer nästa clown incyklandes till manegen med ännu ett plojigt reformförslag: Inför rejvkunskap i högstadiet, subventionera skaldjursplatåer, rut-butlers till alla i Stockholms tunnelbana.

En annan studie som framtida psykologer och sociologer bör genomföra är om hur politiken kan förvränga politikernas egen världsuppfattning. Det må vara övertygandets bransch, men minst lika mycket tycks politiken vara självbedrägeriets. Även här är Liberalerna fenomenets främsta bevismaterial. Den ”liberala vakthunden” tror blint på att liberalismen och klimatengagemanget stått pall inför varje förflyttning närmare SD som partiet har gjort. Angående de 2,5 procenten i SCB kallar Liberalernas partisekreterare Fredrik Brange partiet för ett ”avgörande parti i svensk politik”. 

Moderaterna å sin sida skyller siffrorna på Socialdemokraterna. De har förlett väljarna enligt partisekreteraren Karin Enström, särskilt om huruvida Vänsterpartiet kommer få sitta i regering eller inte.

Klart är att Socialdemokraterna i SCB samlar en majoritet i riksdagen med V och MP, helt utan Centerpartiets hjälp. Ändå lär S inte säga ett dyft om en potentiellt ren rödgrön regering efter valet. Strategin står fast: S är de enda som har chans att vinna mittenväljarna. Då lyder löftet att ”samarbeta brett”.

Som strategi är det möjligen begripligt. Knäckfrågan är vad politiken i slutändan blir. Om SCB-resultatet står sig är det läge för Magdalena Andersson att sjösätta rejäla – till och med radikala – jämlikhetsreformer. Den möjligheten har S inte haft på tjugo år. Klart högern blir desperat.