Ledare. Lina Hjorth.

2016-02-02 04:00

Hur skapar vi en feministisk asylpolitik?

Den asylrätt vi säger oss värna är en cynisk paradox. Alla har rätt till skydd mot krig och förföljelse. Men bara om man tar sig hit, skriver Lina Hjorth.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Läs också: Ledarbloggen: Bygg!

Ytterligare en båt som sjunker i Medelhavet. Tio barn döda. Skräckreportage från Jordanien och Libanons flyktingläger. Och över Syrien sänker sig kylan. Människor hungrar ihjäl. Barn fryser till döds.

Samtidigt i Europa: Danmarks vulgära smyckeslag passerar med brett politiskt stöd. Nazister attackerar barn. Flyktingar är inte längre offer utan bördor som ska placeras. Säkerhetsrisker som ska hanteras. Gränserna sluts allt hårdare. Ett utvidgat transportörsansvar, taggtrådsstängsel, id-kontroller, en militariserad gränsbevakning. Turkiet tar som väntat platsen som regionens nya gränsvakt. I utbyte mot ett ansenligt ekonomiskt stöd och att vi ser mellan fingrarna på deras människorättsbrott.

Allra svårast att ta sig till Europa är det för de som behöver det mest. Den farliga och dyra resan till Europa genomförs till stor del av unga friska män. Kvar i krig och flyktingläger finns kvinnor och små barn. Denna orättvisa förstärks när gränserna stängs men den har egentligen alltid funnits inbyggd i systemet.

Den asylrätt vi säger oss värna är en cynisk paradox. Alla har rätt till skydd mot krig och förföljelse. Men bara om man tar sig hit. Och det har alltid varit svårt. Utgångspunkten att asyl bara kan sökas på plats är ett hån mot många kvinnor, barn, fattiga, funktionshindrade och sjuka. Även i sin mer generösa tappning är det en osolidarisk och antifeministisk ordning.

Alternativet är att skapa någon form av lagliga vägar till Europa. Regeringen beslutade precis att utreda detta och förslag ska presenteras om två år. Det är svårt att betrakta detta som något annat än ett sätt att begrava frågan. Två år? Ni kan fatta beslut om id-kontroller och tillfälliga uppehållstillstånd efter några dagars förhandlingar men lagliga vägar tar två år att utreda? Extra ironiskt är ju att ett av de enklaste sätten för kvinnor och barn att ta sig hit lagligt är genom just den anhöriginvandring som nu försvinner.

En anledning till att detta med lagliga flyktvägar är svårt är inte på grund av praktiska eller juridiska bekymmer utan för att det väcker frågan om hur många människor Sverige kan ta emot och hur vi ska prioritera. Det finns miljoner människor på flykt i världen som rent faktiskt har skyddsskäl. Hur ska vi hantera det? En som lyfter detta moraliska dilemma och driver det till sin spets är nationalekonomen Joakim Ruist som argumenterar för att avskaffa asylrätten och ­istället – utifrån ett fastställt tak – hämta flyktingar direkt från krisområden.

Ruists argument förtjänar att tas på allvar. Vi skulle kunna ha ett mycket generöst tak, ta emot de allra mest utsatta, slippa hela apparaten med handläggningstider och processer i Sverige, kommunerna skulle kunna planera mottagandet och underlätta integrationen på ett helt annat sätt etc. Och precis som Kanada gör med feministiska argument: vi skulle kunna prioritera att ge skydd till barnfamiljer och kvinnor.

Invändningarna då? Tja, det bryter mot internationell rätt och EU:s regleringar om mänskliga rättigheter. Vi måste värna den fria asylrätten, svarar således Merkel när hennes inrikesminister lyfter frågan och detsamma säger Löfvén apropå Österrikes motsvarande utspel. Något ohederligt och hycklande kan man tycka eftersom den asylrätt de påstår sig värna inskränks så kraftigt i realiteten. Istället för att sätta ett formellt tak och skapa lagliga flyktvägar lämnar de människor i händerna på smugglare och låter taket sättas av Turkiet, Frontex och Medelhavet.

Det finns naturligtvis andra praktiska och etiska invändningar mot Ruists förslag. Vad gör vi med ett tak på hundratusen när person hundratusen-en knackar på dörren. Bryter mot principen om non-refoulement och utvisar hen till en möjlig tortyr? Självklart kan vi inte göra det. Hyckleri skulle Ruist kanske svara. För om samma person inte kan ta sig hit så åker vi ju inte och hämtar henne. Jag tror att jag förbehåller mig rätten till detta hyckleri. Det känns värre att aktivt utvisa någon till ett helvete än att inte klara av att rädda alla från helvetet.

Givet en djupt orättvis värld och en reglerad invandring finns inga bra lösningar, bara mer eller mindre dåliga. Men vad är minst sämst? Kan vi skapa ett system som gynnar utsatta kvinnor och barn? Vad innebär lagliga vägar till Europa och kan Sverige gå före? Hur skulle en generös flyktingpolitik kunna utformas med stort folkligt stöd? I nästa ledare skissar jag på några förslag. Tills dess tar jag gärna emot era reflektioner.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter