Ungefär samtidigt läser jag i tidningen att ett bolag i en stämningsansökan nu kräver tre anställda på skadestånd på över elva miljoner, ja miljoner, kronor.

Är det USA? Nej, det är Sverige, och målet i fråga är på väg upp i arbetsdomstolen. Det handlar om lojalitetsplikten.

Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!

Den här artikeln kommer från lördagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.

Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.

För att uttrycka det milt är just det här målet rätt brokigt. I korta drag handlar det om att några anställda ska ha utnyttjat sina anställningar i ett bolag för att genom ett annat, konkurrerande bolag, landa en affärsdeal. Det är ett tungt och stort fall och ganska få kan troligtvis känna igen sig i handlingen. De flesta fattar nog att det säkerligen inte är så smart att göra som de här anställda påstås ha gjort, om de nu gjort det.

Men i förlängningen handlar det här egentligen inte om dem, eller om just det här fallet. Det handlar om lojalitet. Om att anställda, plikttroget, måste vara sina arbetsgivare lojala.

Känns lojalitetsplikt främmande? Det borde den inte göra. De flesta anställda i Sverige har nämligen skrivit under lojalitetsklausuler, antingen i separata avtal som hänger med anställningsavtalet, eller i själva anställningsavtalet. I många kollektivavtal har lojalitetsklausuler också smugits in. Och alldeles oavsett vad som egentligen står i avtalen är det ändå underförstått genom själva anställningsförhållandet, att arbetstagare ska vara trogna sin arbetsgivare på olika sätt.

Även om få kan relatera till handlingen i det uppmärksammade stora målet med jätteskadeståndskravet kan fler säkerligen relatera till att tycka att ens arbetsgivare är skit och vilja säga det till folk, skriva ut det i sociala medier och bara beklaga sig över det i allmänhet. Och väldigt få arbetstagare känner nog att de i sitt privatliv liksom ÄR det företag som anställt dem, eller älskar sitt företag över allting annat och bara har positiva saker att säga om det.

Nej, folk som mest lever och dyrkar inte de företag de är anställda i. Men det kanske egentligen är just vad de borde göra, om arbetsgivarna själva skulle få bestämma. Det har varit flera fall där man har försökt göra sig av med, stämma och straffa anställda som talat illa om sina arbetsgivare.

Och arbetsdomstolen har också slagit fast vad arbetstagares lojalitetsplikt innebär:

”Den grundläggande synpunkten är att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Gemensamt för de skilda aspekterna på kravet på lojalitet är tanken att anställningsavtalet inte enbart består i utbyte av vanliga förmögenhetsrättsliga prestationer, utan skapar ett personligt förhållande mellan parterna. Anställningen grundar förpliktelser som går längre än vad som gäller i kontraktsförhållanden i allmänhet; de ligger vid sidan av själva arbetsprestationen och skulle därför kunna karakteriseras som biförpliktelser. Skall man söka ange en gemensam synpunkt är det att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen, där han kan komma i pliktkollision”.

Lojalitetsplikten borde diskuteras mer.

Särskilt därför att arbetstagare förväntas sätta sin arbetsgivares intressen framför sitt egna.

Särskilt för att det inte bara är avtal om anställning som tecknas när någon tar ett jobb, utan också alldeles uppenbart ett löfte om ett liv tillsammans, i en personlig relation mellan person och företag.

Särskilt för att det inte heller gäller bara under arbetstid – utan jämt.

Det känns rätt märkligt. Ännu mer märkligt blir det om man vänder på det och tänker att en arbetsgivare skulle förbinda sig att sätta sina egna intressen (läs: vinsten) åt sidan för en arbetstagares skull. Alla vet att detta aldrig någonsin skulle hända.

Och särskilt svårt är det att tänka sig detta på dagens arbetsmarknad, där otrygga anställningar är vardag för hundratusentals arbetstagare och där vissa branscher är i princip rättslösa och arbetstagare arbetar sönder sig för arbetsgivarnas skull medan de kastas runt, står ut med dålig arbetsmiljö och blir nekade även de mest självklara rättigheterna.

Och vad får arbetstagarna tillbaka? Krav på villkorslös kärlek till sina arbetsgivare. Munkavle för den som vill berätta hur dålig denne är på att vara just det. Och så ett avtal som förbinder en att vara lojal även långt efter att dagsförvärvet är utfört och fritiden tagit vid.

Egentligen borde arbetsgivarna med samma logik om krav på lojalitet som de själva förespråkar kämpa arslet av sig för att behandla alla arbetstagare som diamanter och guld.

Men det är av allt att döma en verklighet som vi bara kan drömma om.

Så gå inte runt och lev i föreställningen om att du bara behöver gå till jobbet på anvisade dagar, utföra arbetet på ett bra sätt, vara allmänt trevlig och komma i tid. Du ska äta, leva, sova och vara ditt bolag.

De struntar förvisso i dig.

Men du ska älska dem.

Så kan vi ju inte ha det.