BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ja, våldsstatistiken pekar på att män oftare är förövare och att när det kommer till våld i nära relationer är offret oftare kvinnor. För anmälda brott. På grund av stigma och beroenderelationen mellan offer och förövare antas mörkertalet vara stort. Det som sällan kommer upp är studier över ickeanmälda brott. I tidigare ledare har jag nämnt forskning som pekar på att män är mer utsatta för fysiskt våld i nära relationer. Det många studier som tittat på våld i nära relationer visar en komplex verklighet där det inte går att peka ut ett kön som förövare och ett annat som offer. Enligt BRÅs kartläggning från 2009 har män som blivit utsatta för våld i nära relationer betydligt lägre förtroende för rättsväsendet, jämfört med kvinnor med samma erfarenheter och med män som blivit utsatta för annan typ av våld. RFSU menar att det stigma som män som utsatts för sexuellt våld möter idag kan liknas vid det stigma som drabbade våldsutsatta kvinnor för 40 år sedan.
Förväntningar på manligt och kvinnligt liknar ofta förväntningar på förövare och offer. Den norske kriminologen Nils Christie har myntat begreppet “det ideala offret” för att beskriva hur vissa personer lättare får fullständig och legitim status som offer än andra. Christie har listat sex egenskaper som kännetecknar det ideala offret: 1. Hon (en kvinna eller flicka accepteras lättare som offer) är svag. Hon kan vara sjuk, gammal eller ung. 2. Hon ägnar sig åt något som anses vara respektabelt. 3. Hon kan inte klandras för brottet eller för att hon befinner sig på brottsplatsen. 4. I relation till förövaren är hon liten och sårbar. 5. Hon har ingen personlig koppling till förövaren. 6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”. En hemlös eller drogpåverkad person har exempelvis ofta för låg status. Det ideala offret påverkar även vår syn på den ideala förövaren. Han (en man eller pojke accepteras lättare som förövare) är stor, dominant och farlig. Han anses vara mycket farlig och ju mer främmande eller annorlunda offret han är desto mer troligt är det att han kommer ses som förövare.
Bilden av det ideala offret blottlägger de normer som gör att våldtäktsoffer blir ifrågasatta och skuldbeläggs när de inte anses ägna sig åt något “respektabelt” eller befinner sig på “fel plats”. Det hjälper oss också att synliggöra motståndet som drabbar ett offer som inte identifierar sig som kvinna. Kanske i synnerhet om förövaren är kvinna eller anses vara kvinnlig. Christies begrepp kan dessutom synliggöra hur vi formar nya offer och förövare.
Redan på BB görs barn till pojkar och flickor, vilket osynliggör och förtrycker alla individer som sen inte kommer att identifiera sig som varken eller. Dessutom skapar denna tvångsmässiga indelning oerhörda problem för dem som tilldelats fel kön. Pressen att ingå i något av de två facken och förväntningarna på flickor respektive pojkar kan förstärkas i hemmet, på lekplatsen, på BVC, på förskolan osv. När förskolepedagoger börjat filma sig själva för att få syn på huruvida de förstärker könsroller fann de att flickor oftare fick beröm för sitt utseende medan pojkar berömdes för fysisk aktivitet (“Vad fort du kan springa!”, “Vad stark du är!”). Vid tillsägelser fick flickor längre förklaringar och personalen använde svårare ord medan pojkar fick korta tillsägelser (“Stopp!”, “Nej!”). Flickor fick oftare beröring medan pojkar i vissa fall fick beröring enbart i samband med tillsägelser. En teori är att det är just sökande efter beröring som drev vissa pojkar till olydnad. Medan flickor tilldelades större ansvar och i vissa fall fick spela rollen som hjälpreda skulle pojkarna “hållas i schack”.
För mig är det tydligt hur stereotypa könsnormer skapar förväntningar på de fysiska, olydiga pojkarna att vara potentiella förövare. De söta, mjuka och duktiga flickorna blir i egenskap av pojkarnas motsats potentiella offer.
Genuspedagogik och normkritik inom verksamheter för barn och unga har nu några år på nacken. Ändå är det ingen självklarhet att prata om och tänka “barn” i stället för pojkar och flickor. Numer konstaterar förskolor stolt att hos oss kan pojkar minsann ha kjol, det går så bra så! De två facken kanske är rymligare idag än för tio år sedan men vi fortsätter att pressa in barn i “antingen eller”. När vi kritiserar stereotypa könsroller är det viktigt att erbjuda ett inkluderande alternativ. Att lägga till fler valmöjligheter snarare än att ta bort (så länge de inte skadar nån annan). En inkluderande miljö minskar sannolikheten för olika grader av våld. Myndigheten för Ungdoms och Civilfrågor visar att risken att killar utövar våld ökar med 3 gånger om de bär snäva och ojämställda könsnormer.
Rädda Barnen har visat att det går att prata med barn om sexuellt våld utan att ens nämna orden “pojkar” och “flickor”. Den fantastiska handboken “Stopp min kropp” tipsar om hur vi kan prata med barn om dessa viktiga men svåra frågor. Rädda Barnen använder en könsneutral ingång till våldsprevention där barn (från blöjåldern till tonåren) tillåts vara just barn utan att prackas på med en massa förväntningar kring kön, förövarskap eller offerskap. Läs den och sprid!
