Det är ur en artikel från Akademiska Karelensällskapet i Finland i tiden mellan världskrigen. AKS kämpade för ett Storfinland – erövring av ryska Karelen, som aldrig hört till Finland, liksom Ingermanland. Efter finska inbördeskriget 1918 och de vitas massmord på de röda efter ”segern” sökte man vägar att dämpa det hat som med hjälp av propaganda, från båda sidor, viglats upp före och under inbördeskriget. Finland blev 1917 för första gången i historien en självständig nation och man försökte leda bort krigshatet mellan röda och vita medborgare till att gälla några andra. Man valde Ryssland, som låtit Finland bli självständigt utan strid. Och trots att Finland under många decennier farit bättre under det ryska imperiet än under Sverige: Pax Russica. Finland, som under 600 år varit östra delen av Sverige hade alltid varit ohyggligt utsatt för krigen mellan Ryssland och Sverige. 1809 erövrades det av Ryssland. Under tiden som finskt storfurstendöme under Ryssland rådde nästan hundra år av fred och blomstring. Finland behandlades länge av Ryssland som mest gynnade nation.
Men inget sådant spelar någonsin någon roll när maktpolitiken träder in på banan; de försöker alltid skriva om historien och söker en fiende för att legitimera sin egen maktkamp. Just nu försöker vissa historiker ta ifrån Sovjet ”äran” av att ha besegrat Nazityskland tillsammans med USA och Storbritannien i andra världskriget. Ja, Sovjetunionen blev en fasansfull konstruktion i sökandet efter ett annat sätt att leva här på jorden, men det hindrar inte att utan Sovjet hade man inte besegrat Nazityskland.
Man kan säkert byta ut ”ryssen” i AKS:s -hatmanifest mot ”amerikanen” och få en idé om hur makthavare som hatar USA i sina länder indoktrinerar sina barn. Uppviglat hat är en omistlig del av makthaveriet – något jag hoppas äntligen håller på att genomskådas i vår tid.
I mina ögon finns det inga gränser för hur politiker, anlitade pr-byråer, makthavare, stormedier och historiker alltid försöker manipulera medborgare och ”folk” för att uppnå sina syften. Jag hoppas att internet är ett motgift, att vi tillslut blir ostyrbara och att det leder till en helt annan samhällsordning, en som vi önskar oss. Men vem vet? Hur många önskar sig en stark ledare istället, för att slippa ta ställning, för att få lov att underkasta sig?
Ondska, sa en gång Georg Klein, är inte frånvaron av godhet utan närvaron av likgiltighet. Just nu lever vi i påtvingad likgiltighet. Vad ska vi, enskilda människor, göra inför den massdöd bland förtvivlade flyktingar som tillåts pågå i Medelhavet? Vad gör vi med en maktkonstruktion som EU, som rivit gränser för pengar och kapital men inte förmår samla sig för att rädda jordens mest utsatta? Det finns ingen solidaritet mellan EU-länderna. Trots EU-överbyggnaden, som vår makt delegerats till, smiter massor av länder undan och vill bara slippa problemet. Vad är det för slags maktkonstruktion? Både den och dess maktutövare framstår ju som erbarmliga. Mitt älskade Italien bär en ofattbart tung börda på Lampedusa och på Sicilien, men lämnas helt enkelt i sticket. Sverige är i detta sammanhang ett land att vara stolt över, vi kämpar som dårar för att ta emot så många jordens fördömda som möjligt. Men hur skildras det? Inte som både fantastiskt och ljuvligt, utan nästan enbart som problem. Varför? Vem skildrar? Att ha delegerat makten till en överbyggnad, som inte förmår verkställa vare sig anständiga eller folkrättsligt godtagbara beslut är en mardröm. Hur är det möjligt att EU-toppen inte fattar? Att jag med min påstått delegerade makt tvingas leva på en kontinent, som dömer en till maktlöshet och handlingsförlamning, därför att de valda, som förväntas handla i vårt namn saknar både idéer och handlingskraft är ju fullkomligt förödande för både EU och demokratin.
En av de människor jag hållit av mest är en guide i Namibia, Afrika. Han visade mig det vackraste jag någonsin sett, Kalahari-öknen. Han föddes i en vit, fattig familj i Namibia och började redan som litet barn undra varför den enda som förmådde älska honom, hans svarta barnsköterska, behandlades som ett djur. Sjutton år gammal gav han sig av till Windhoek, Namibias huvudstad och fattade allt om rasdiskrimineringen. Då ville han bara, genast dö. Varför ska man alls leva under så fasansfulla villkor? Men han beslöt sig för att leva och istället oavbrutet, hela tiden i handling motsätta sig ”systemet”. Och han sa: ”De mest förstörda människor jag träffat i mitt liv är de som av makten tillåts diskriminera och förtrycka andra, som gör sig till maktens förlängda arm, maktens vapen. Mina vänner, de som utsatts för förtryck, krossas ibland, men häpnadsväckande många behåller sin generositet och livsglädje. Att av makten tillåtas förtrycka är det mest människoförstörande som finns.”
En enda människa, som gjort ett outplånligt intryck på mig. Han var varken politiker eller aktivist, han sysslade med sitt, gjorde sitt jobb, men avvek aldrig från sin övertygelse. Mig visar det att varenda en av oss betyder otroligt mycket, räknas, trots att makten påstår något annat; de vill dominera oss med sin agenda. Hatet är maktens makthaveri; om vi fick bestämma skulle motsatsen kunna vara vägledande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
