Samtidigt ger den inre socialdemokratiska oppositionen, inte minst i Göteborg, anledning till hopp om en bättre migrationsuppgörelse över blockgränsen. Inom Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna är man inte heller odelat bekväma med Moderaternas allt hårdare linje i migrationspolitiken.

Det finns alltså, menar jag, politiska förutsättningar för en bättre, rationellare och humanare politik – men först efter valet.
Under tiden kan vi kanske tacka Göteborgs socialdemokrater för att Socialdemokraterna valde att inte lägga fram sitt förslag om tiggeriförbud. Ett sådant var enligt Aftonbladet planerat efter det famösa 14-punktsprogrammet med en ännu hårdare asyl- och migrationspolitik.

Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S), har under lång tid sagt eftertryckligt nej till alla förslag om förbud för människor i nöd att be om hjälp. För det är hon värd uppskattning och tack.

Men det fanns också ett annat, för Socialdemokraterna allvarligare skäl att tvärbromsa.

När statsminister Stefan Löfven presenterade vallöftet om en hårdare politik mot flyktingar och migranter protesterade samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer mot bristen på humanitet och medmänsklighet. Flera social­demokrater lämnade sin uppdrag i protest, däribland riksdagsledamoten Sara Karlsson.

Ett uppror av den omfattningen i början av en valrörelse och när opinionssiffrorna varslar om valkatastrof, borde utlösa tankeverksamhet i ett parti vant vid en stram syn på partilojalitet. Men istället fortsätter grodorna att hoppa ur socialdemokratiska ministermunnar.

”Barnfattigdom är ett avgörande skäl att flyktinginvandringen har behövt stramas åt”, förklarade finansminister Magdalena Andersson i Dagens Nyheter. Och på Twitter skriver justitieminister Morgan Johansson att ”gratis kollektivtrafik för unga i Skåne ”inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken”.

Då talar vi alltså om en åtstramning som innebär att barn inte får återförenas med föräldrar som flytt till Sverige och fått tillfälliga uppehållstillstånd.

Föga förvånande fortsätter den inre kritiken. Nyligen skrev Simon Andersson, vice ordförande för SSU Norrbotten, i ETC Göteborg om hur partiledningen demoraliserar partiets gräsrötter:

”Vi håller på att förlora många medlemmar på grund av den retorik och de förslag som ledningen föreslår. Detta kan inte bagatelliseras. Det kommer att bli allt svårare att entusiasmera basen till att knacka dörr och värva röster till ett parti som inte lever upp till förväntningarna.”

Före valet finns emellertid ingenting att hoppas på. I sitt tal till nationen (på SVT) upprepade Stefan Löfven sin och partiledningens nya hårda migrationspolitik.

Men det kommer en dag efter valet.

Då kan samtal om en humanare politik lämpligen ta sin utgångspunkt i Socialdemokraternas uttalande på partikongressen i Göteborg 2017: att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering.
Det absolut viktigaste är att Sverige återgår till permanenta uppehållstillstånd och tillåter familjeåterförening. Det kan motiveras humanitärt, men också strikt rationellt. Det är lättare att börja ett nytt liv i Sverige om man vet att det varar och om man tillåts leva med sin familj. Och givetvis bör kommuner inte förbjudas ge försörjningsstöd till papperslösa barnfamiljer.

Utöver detta bör man ta fasta på det som är positivt i 14-punktsprogrammet.

Det är mer bra än dåligt att avskaffa lagen om eget boende (EBO). I storstäder som Göteborg leder den till extremt trångboddhet och svart handel med bostäder. Att den som får etableringsersättning åtminstone tillfälligt bosätter sig där det finns plats är en högst rimlig motprestation.

Det kan också vara bra att inrätta mottagningscentraler för asylsökande. Förutsatt att det inte blir långtidsförvaring.
Mycket annat i 14-punktsprogrammet är förhandlingsbart även om det är svårförståeligt varför den som sökt asyl, fått avslag, men försörjer sig själv genom vitt arbete, nödvändigtvis ska utvisas.