Henrik Jalalian: Hon vann – en grön rörmokare blev Farage och Starmers mardröm

I natt tog de brittiska gröna hem en historisk seger i norra England. Fyllnadsvalet i Gordon och Denton borde ha varit en promenadseger för Labour – ett gammalt socialdemokratiskt partifäste, som röstat Labour sedan 1930. Men partiet går kräftgång i opinionen och politiska experter i Storbritannien har därför länge trott att Nigel Farages parti Reform skulle ta hem segern. 

Inget av det hände. Istället vann de grönas kandidat, rörmokaren Hannah Spencer, en jordskredsseger. Hon fick över 40 procent av rösterna, Reform 28 procent och Labour 25 procent (en nedgång med 25 procentenheter). Tories stöd är knappt mätbart, de är nere på Simona Mohamsson-nivåer i valkretsen. 

För Labours partiledare Keith Starmer är det hela en mardröm. Det spekuleras i om han ens kan sitta kvar som premiärminister. Nu undrar många om något liknande kan utspela sig i det nationella valet. Kan Labour och Tories ersättas av de Gröna och Reform? Nästa test blir lokalvalen i början av maj. Förlorar Labour även där får nog Starmer se sig om efter ett nytt jobb. 

Vår ledarkolumnist Edgar Mannheimer skrev i veckan ett reportage om de grönas kampanj och intervjuade partiledaren och fixstjärnan Zack Polanski. Där kan man läsa om att de grönas framgångsreceptet varit att förmedla hopp och en reforminriktad vänstersväng. Det Gröna partiet kampanjade på att få ned levandskostnaderna, stärka sjukvården och ett tydligt ställningstagande för Palestina. 

Den progressiva våg som slagit in över städer som New York och Köpenhamn har nu kommit till Manchester. Segern är en näsknäpp till politiker som gått till val på tristess, rädsla eller hopplöshet. När en visionslös mittenpolitik eller högerpopulistiska demagoger möter en Zack Polanski, Hannah Spencer eller Zohran Mamdani kan de förlora. Det är inte någon naturlag att arbetarstäder som Manchester ska rösta på högerpopulister som Nigel Farage. 

För det svenska Miljöpartiet finns det en hel del lärdomar att dra. 

Det första är att den mer vänsterinriktade ekonomiska politik som Miljöpartiet stakade ut på sin senaste kongress bör fullföljas. Socialdemokrater, i både Sverige och England, tror att man kan vinna över missnöjespolitiker genom att anpassa sig till deras världsbild och politik. Men det bästa sättet att vinna över den som har missnöjet som affärsidé är att förmedla hopp – så länge det inte är tomt och bara består av plattityder. 

Och nog finns det missnöjda socialdemokrater för det svenska Miljöpartiet att vinna över även här. Som ogillar tonårsutvisningar och vill ha en skarpare ekonomisk politik såväl som klimatpolitik. I Miljöpartiet finns en gammal liberal kvarleva från Wetterstrand-åren, där man tänker att det finns massor av besvikna liberaler för partiet att hämta hem. Detta har gjort att man ibland velat tona ner en utjämnande ekonomisk politik. Eller att man under ett par olyckliga år drev på för vinster i välfärden.

Men när gröna partier går bra – oavsett om det är i Storbritannien eller Tyskland – är det framförallt besvikna väljare till vänster man har lyckats locka. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. 

– Vi står för arbetarklassen, de fattiga, hemlösa, arbetslösa, migranter och transpersoner. Men vi stöttar också småföretagare, lokala företag och medelstora företag! Tillsammans har vi mycket mer gemensamt än miljardärerna från Reform, som Zack Polanski sa till Edgar Mannheimer.

Politik handlar om att bygga koalitioner. Det är det som Spencer och Polanski lyckades med. Få arbetarväljare, akademiker och småföretagare att inse att de har gemensamma intressen och presentera ett lockande politiskt program för dem alla. 

Det bör vara den andra lärdomen för MP. Att bygga en gräsrotsrörelse. Det är väldigt uppfriskande att se att de brittiska gröna, känt som ett parti för progressiva akademiker, lyfta fram en arbetare som huvudkandidat. Miljöpartiet diskuterade för några år sedan om man skulle bredda sig. Kanske skulle breddningen inte handlat så mycket om politiken, utan om partiets bas. Vem man pratar med och för, inte bara vad man pratar om. 

Och slutligen – gå till val på hopp och progressiva reformer. Det verkar vara medicinen mot både högerpopulister och kamrerstyper i politiken. I en tid av krig, arbetslöshet och klimatkris behövs det någon som vågar förmedla att det går att åstadkomma saker.