Ledare. Göran Greider.

2014-05-28 06:28

Högervindarna hämtar kraft ur ojämlikheten

Jag ser ett stort ojämlikhetsmonster i vars svans det hänger en extremhöger – och på dess huvud vänsterpartier som vanmäktigt försöker hitta något sätt att tygla det.

När de definitiva resultaten från det svenska EU-valet rullade in vid elvatiden i söndags kväll blev jag faktiskt riktigt deprimerad. Sverigedemokraterna erövrade nästan tio procent av rösterna och även om en vänstervind också blåste och lyfte såväl Feministiskt initiativ som Miljöpartiet och Vänsterpartiet och fick Moderaterna att nästan kollapsa – så överskuggade SD:s framgång det mesta den kvällen. Det kändes lite som valkvällen 2010 när SD för första gången äntrade riksdagen. Och när man sedan svepte med blicken ut över Europa öppnade sig ett mycket dystert landskap: överallt framgångar för rasistiska och högerextrema partier.

Jag fruktar att tiotusentals människor som de senaste månaderna gett sig ut på gator och torg för att vända Åkesson ryggen kände en oerhörd besvikelse. Var allt förgäves?

Nej. Det var det inte. Den folkrörelse som antirasismen det senaste halvåret förvandlats till omdefinierar vad som är normalt i svensk politik. Denna breda folkrörelse, som faktiskt framstår som fullständigt unik i europeisk skala, har helt enkelt stoppat Sverigedemokraternas kostymmarsch in i anständigheten och det parlamentariska inflytandet: Inget parti kommer, ens passivt, att kunna stödja sig på Sverigedemokraterna utan att mötas av massiv misstro. Jag tror att denna antirasistiska folkrörelse är ett uttryck för den alltmer toleranta opinion mot invandring som faktiskt växt fram i Sverige de senaste tio åren. Statsvetaren Marie Demker har visat det ganska bra: Den stora majoriteten av svenska folket avvisar främlingsfientligheten. Det som skett är att en mindre del av väljarna blivit mer främlingsfientliga.

Antirasismen utgör en av de stora landvinningarna i detta land det senaste halvåret. Jag tror att den lever i symbios med den feministiska våg som angriper den patriarkala ordning som verkar i all rasism. Men antirasismen har sina begränsningar. Den kommer inte åt de mekanismer i samhällsmaskineriet som oavbrutet alstrar ojämlikhet och social otrygghet.

Och här är den stora hemligheten: jag är övertygad om att också mycket av den extremhögervind vi nu ser i Sverige och Europa har sina djupaste rötter i den växande ojämlikheten, den som yttrar sig i en osäkrare livssituation för praktiskt taget halva befolkningen i Europa. Oron för det botas inte av att etniska fördomar bekämpas och upplöses. Den som är arbetslös eller oroar sig för att ens sociala status hotas kommer inte att känna att hela segern är vunnen för att rasismen brännmärks. Den som har ett bra jobb och hyggliga inkomster kan däremot ofta nöja sig med antirasism; det ökar känslan av den egna godheten.

Genom åren har jag träffat otaliga människor som stått beredda att lägga sin röst på Sverigedemokraterna och det har ofta varit så kallade vanliga arbetare. De har oroat sig för dålig a-kassa, osäkra anställningsförhållanden, försämrad sjukersättning, sämre bemanning på förskolan där deras barn går – och de hör inga av de stora partierna på allvar ta upp striden mot allt detta. De ser en debatt där alltmer av det brännande stoffet handlar om rasism – medan frågor om arbetsliv eller socialförsäkringar ofta får en andrarangsplats. Arbetslivsjournalistiken är exempelvis nästan utraderad i svensk dagspress.

Sociologer brukar ibland hävda att det finns två dimensioner i all politik. Den ena rör den ekonomiska jämlikheten, löner och arbetsvillkor, välfärd och full sysselsättning. När den dimensionen dominerar debatten tenderar större delen av den breda arbetarklassen, där lägre tjänstemän också ingår, att lägga sina röster och sina politiska passioner på partier som sätter social utjämning och jämlikhet högst på dagordningen. Den andra dimensionen är den som rör moral och rättigheter, identitetspolitik och livsstil. Den är naturligtvis viktig den också. Men problemet är att när den dimensionen tar mer och mer utrymme på bekostnad av den ekonomiska ojämlikheten – ja, då tenderar stora grupper att känna sig övergivna och i värsta fall reagera reaktionärt.

Det elände som hemsöker svensk och europeisk politik är att inga inflytelserika partier längre förmår att uttrycka och kanalisera den stora kampen mot den växande sociala ojämlikheten. Antirasismen är nödvändig, ja, och den kan – som jag nämnt – bidra till att ställa om själva normaliteten i samhället. Men den kommer inte åt den högspänningsledning i samhället som heter fördelning och ägande. Jag menar att inte heller feminismen gör det så länge den inte går hand i hand med de socialistiska idéerna. Och detsamma kan sägas om de europeiska miljöpartierna, inklusive det svenska: De undviker alltför ofta att angripa de stora inkomstskillnader som driver fram konsumism och även rasism, kanske därför att de har rätt många höginkomsttagare som väljare.

Vänstervindar och extremhögervindar blåser upp som svar och reaktioner på samma fundamentala faktum: ökande ojämlikhet. Det är den stora hemligheten i all svensk och europeisk politik. Jag ser ett stort ojämlikhets­monster i vars svans det hänger en extrem­höger – och på dess huvud vänsterpartier som vanmäktigt försöker hitta något sätt att tygla det.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter