Ledare. Johan Ehrenberg.

2014-05-15 08:30
Illustration: Ulf Lundkvist

Högern styr hela Europa

Storföretagens odemokratiska makt över Europas energi, banker och produktion försvinner inte för att ett land bromsar EU:s makt att besluta över till exempel fri rörlighet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Sverige är det land inom OECD som ökat inkomstskillnaderna mest. Enligt SCB är nu inkomstskillnaderna på 1947 års nivå! Samtidigt får jag siffror från LO som berättar att bara 1,3 procent av de arbetslösa får ut 80 procent av sin tidigare lön i a-kassa. Drygt en ynka procent!

Snacka om systemskifte.

Det finns ett land till som är nästan lika rikt som Sverige och gjort samma brutala resa ekonomiskt: Storbritannien. Nyfattigdom, sänkta ersättningar, skyhög arbetslöshet och nedpressade löner.

Både Sverige och Storbritannien är dessutom de länder som slåss hårdast mot nya bankregleringar från EU och givetvis mot varje form av finansskatt. Båda länder bekämpar också EU-kommissionens förslag på bindande klimatmål vad gäller förnybart och energieffektivisering.

Båda länderna är helt enkelt nyliberala superstjärnor. Trots att de inte är med i EMU. Enligt den vänsterkritiska förklaringen är ju annars EMU det som styr politiken och stöder banker och utarmar välfärd. Fast det verkar gå lika bra med en egen valuta.

Sanningen är naturligtvis att nyliberalismen inte är en teknokratisk fråga, det är en ekonomisk politik, en ideologi som kan genomföras i varje valuta- och budgetsystem. Det finns inget skydd mot nyliberalism utom politiska massrörelser som bekämpar den.

Så frågan är hur de skapas?

Just nu går det en våg av ”nej till EU” genom kontinenten. Det är i alla länder en nationalistisk våg, det är bruna rörelser som bygger frågan och det finns naturligtvis inget gemensamt i deras kritik av EU, med den en klimataktivist eller socialist kan ha. De vill inte öka medborgarnas makt, de vill inte skapa bättre välfärd, de vill bara stärka sig genom nationalistiska myter och hat mot invandrare. Den fria rörligheten är deras huvudfiende.

Men var finns vänsterkrafterna som försvarar den?

Kan vi försvara människors rätt att flytta, bo och arbeta var de vill i Europa utan att försvara de begränsningar av nationens makt som det avtalet innebär?

Idag är det Socialdemokraterna som får mest stryk i EU-frågan. Det beror på att det Ingvar Carlsson och andra pratade om – det sociala kontraktet, den nya övernationella demokratiska makten – aldrig har genomförts. Inte ens diskuterats när S varit i regering. Det här beror delvis på att socialdemokratiska partier i EU också är byggda runt nationella fackföreningar. Det nationella perspektivet – försvara jobben mot utländsk konkurrens – har alltid tolkningsföreträde. Och då blir man svag när man ska driva löntagarnas intressen i förhållande till arbetsgivare som redan gått över gränserna. Att Olle Ludvigsson från IF Metall är EU-parlamentariker hjälper ju föga när IG Metall i Tyskland och IF Metall i Sverige inte kan samarbeta gentemot Scanias/Volkswagens ägare.

Samtidigt är det lätt att överdriva Socialdemokraternas ansvar för EU-politikens utveckling. Eftersom EU inte är en demokratisk, folkvald federation är det regeringarna som gör upp om det mesta i ministerråd och nattmanglingar. Det betyder att det är borgarna som har ansvaret för EU:s utveckling eftersom Europa styrs av en majoritet borgerliga regeringar.

Nyliberalismens styrka handlar om att man vunnit den politiska makten i land efter land (och sedan fått arbetarrörelsen att anpassa sig), mer än EU:s regler. EU tar fram de förslag som regeringarna vill prova.

EU har egentligen bara gjort två bra saker. Fri rörlighet, och en överföring av pengar från rikare länder till mindre rika. Att sedan de pengarna i första hand skickas till godsägare och banker är ett politiskt blått beslut.

Men även om man tar bort dessa två saker genom en ökad nationalism, även om man backar EU:s gemensamma lagstiftning, så kommer den verkliga makten finnas kvar. Det blir ännu mer ministerråd och ännu mer samarbete mellan bankkapital.

För de ekonomiska strukturerna bakom EU är redan där. Storföretagens odemokratiska makt över Europas energi, banker och produktion försvinner inte för att ett land bromsar EU:s makt att besluta över till exempel fri rörlighet.

De bruna partierna stärks i Europa. Istället för vänsterrörelser mot nyliberalism har vi fått högerrörelser mot överstatlighet. De stärks framför allt i de länder där nyliberalismen fått härja fritt och förstöra jämlikhet och trygghet.

Men om EU-parlamentet blir de bruna partiernas bastion kommer det inte vara nyliberalismen som bromsas. Istället kommer det bli en än mer obehaglig kombination av ett övernationellt kapital och en nationalism som skyller alla problem på ”de andra”.

Jag vet inte vad du tänker om EU eller EU-valet. Men jag vet att historien lär oss att fascister med legitimitet i parlament är en mycket farlig cocktail. Det bästa sättet att hindra Sverigedemokraterna att bli invalda är om fler röstar även i EU-valet. Ju fler som röstar, desto lägre procentandel för de bruna.

Själv kommer jag rösta eftersom jag tror det här är ett mycket viktigt val vi står inför.

Vilket parti? Det berättar jag mer om nästa vecka.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg