När Sveriges Radio spelade Adam Kanyama och Ivorys låt ”Baba” som innehöll en mening som berörde Linus Bylunds morsa blev det kaos och kalabalik inom borgerligheten. Högern med tillhörande ledarskribenter i högermedierna löpte amok. Sveriges Radio skulle stängas ner. ”Knulla din mamma” kan man väl inte säga i radio! Åh herre je denna sexism. Och detta öppna hat mot ett svenskt riksdagsparti. Så får man inte säga i det här landet!

Sexism och samhällskritik. Så typiskt hiphopen, eller hur. Den genre som alltid dragits med sexismstämpel. Ofta välförtjänt i och för sig – många texter är rätt vidriga. Men ännu fler är det inte. Och är sexismen, seriöst, värre inom hiphopen än i någon annan bransch? Nej.

Medan jag drar upp volymen till max rusar Byggarbetsgivarna och Byggnads kampanj förbi utanför tunnelbanans fönster. Den som handlar om att fler kvinnor ska söka sig till byggbranschen som är minst sagt dominerad av män. Vilket märks. Inte minst på jargongen. Hård men hjärtlig, som det heter. Kvinnoföraktande. Sexistisk. Knulla din mamma fast möjligtvis med andra ord, eller med just de orden. Jag förstår att branschen hittills inte lyckats locka nämnvärt många kvinnor. Men när rasade högern mot detta? 

Byggbranschen är långt ifrån unik. I alla delar av arbetsmarknaden där män dominerar finns samma jargong. Vi har ju transportbranschen också. Verkstäderna. Bolagsstyrelserna (jodå). Krogköken. Och så hiphopbranschen då. Samma lika.

Men hiphopen granskas på ett helt annat sätt än andra branscher gör. Det märks inte minst när svenska hiphopartister avbokas från gig för att högerpolitiker satt ner foten, när spelningar inte blir av för att musiken anses drogliberal eller när hela branschen attackeras för att vara våldsbejakande och sexistisk. Ghetto. Street. Farlig. Förort. Bakåtvända kepsar, nej dra mig baklänges så kan man väl inte se ut.

Jag fattar att hiphopen retar gallfeber på många som inte lever i verkligheten. Hela genren går ut på klasskamp, systemkritik och antirasism. I Sverige är hiphopen en av de främsta krafterna mot rasism och rappat ord efter rappat ord beskriver hur vårt uppdelade skitsamhälle ser ut. Våra försummade förorter reppas med odödlig kärlek och solidaritet och sparkarna riktas uppåt; dit de hör hemma. Träffsäkert. Mitt i prick. Nämn någon annan bransch som lyckas med det. Nej just det, det blir svårt att hitta.

Här är grejen. Högern rasar inte mot sexism i byggbranschen. Eller mot strukturell rasism för den delen. Inte heller rasar man mot klyftor i samhället och absolut inte mot att vissa delar av vår stad alltid förbises när cashen och insatserna ska fördelas. 

Men när Norsborg skickar fram Adam Kanyama att leverera några sanningar då rasar man. Men det var med största sannolikhet inte själva låten eller någon sexism som var problemet för den arga borgerligheten. Snarare var det, som vanligt, allt vad hiphopen står för som var stötande.

Och det är ytterligare en anledning till varför det är just svensk hiphop som borgarna, egentligen, behöver. Minst en låt om dagen. Kom igen nu. Välkomna till verkligheten, utanför Stockholms innerstad. Det finns en hel värld här utanför också och den är inte alltid så jävla flashig. Men musiken om den är väl värd att igenkänna, höra och respektera. Skarpare spegel mot vårt samhälle finns inte. Och starkare kraft för organisering får vi leta efter.