Vad som sällan sägs är att tilliten också har ett pris.

I dagarna kom boken ”G som i gärningsman” ut, skriven av Sulo Karlsson och Deanne Rauscher.  Där dokumenteras att regissören Staffan Hildebrand i årtionden har förgripit sig på pojkar i nedre tonåren. Det har rört sig om ett systematiskt och målmedvetet groomande, ofta av utsatta pojkar och med löften om karriär och en trygg tillvaro. Han har fört hem en ung pojke från Thailand, ”adopterat” och betalat hans föräldrar, för att sedan skicka tillbaka honom. Hildebrands hem har tidvis varit fullt av unga pojkar. 

Boken är full av vittnesmål från kollegor, bekanta, branschfolk som berättar att de sett allt det här hända. I 40 års tid. 

Knappt någon slår larm. De litar ju på människor.

När Hildebrand tar hem en 13-årig thailändsk pojke säger en vän att han ”förstod inte varför, men antog att Staffan drevs av sina socialdemokratiska ideal och därför måste göra allt som stod i 

hans makt för att åtminstone försöka rädda ett av alla barn som levde i fattigdom”. När Hildebrand har en annan ung pojke inneboende hos sig säger en vän ”även om vi tyckte det var märkligt sa vi aldrig något till (honom) om det”. En annan berättar: ”Staffan gjorde aldrig någon hemlighet av att han var intresserad av unga pojkar, men jag tyckte mig aldrig ha haft något skäl att misstänka att Staffan förgrep sig på (den thailändske pojken).”

Det är samma historia varje gång en sådan här historia uppdagas. I somras dömdes Jörgen Strandberg, tidigare ordförande för Rinkeby Folkets Hus, till tio års fängelse för en rad grova sexualbrott på barn. Även där har det rört sig om ett liknande förfarande där en äldre svensk man sökt upp barn i utsatt situation och poserat som ungdomarnas vän. 

När jag frågade människor som varit aktiva inom Folkets Hus om de inte märkt något, sa de att Strandberg alltid gick runt tillsammans med unga pojkar. Men de ville inte tro något ont – säkert var hans avsikt bara att hjälpa. 

”Man kan ju inte gå runt och misstänka att människor är pedofiler”, sa en före detta aktiv till mig. 

Uppenbarligen har vi fastnat i en tro på tillit som inte bara är blind utan också mycket farlig. För varför skulle det vara bra att alltid anta i alla lägen att människor talar sanning? Varför sägs det att misstänksamhet alltid är fel? 

Är det något man vet om pedofiler, så är det ju att de söker sig till barn. Ändå betraktas det som fult att anta att en äldre man som omger sig med småpojkar skulle vilja något annat än att hjälpa de stackars barnen. 

Vi brukade ha myter för att förklara den typ av ondska som dyker upp där man minst anar det. Den charmige spelmannen som dyker upp på Hårgaberget och spelar en förförisk dans. Ingen kan motstå dansen, tills någon upptäcker att spelmannen har bockfot. Men då är det försent. Djävulen spelar tills människorna dansar sönder sina skor och fötter, och de kan inte sluta tills det bara är benknotorna kvar.

Men nu har vi rationaliserat bort djävulen, vi tror inte längre på ondska. Vi tror gott om alla, som man bör i ett upplyst samhälle. Att detta har ett pris, ett mycket högt pris, vill vi inte tänka på.