Min bästa kompis Nettan och jag bodde i olika delar av kommunen. Vi hänvisades därför till olika gymnasieskolor, jag till Strömstad och hon till Uddevalla. Ja, för så var det på den tiden. Du fick inte välja. Bara om du sökte en specialinriktning som inte fanns på den närmaste skolan, kunde du få dispens för att själv välja gymnasieskola. Ärligt talat, när jag var 15 år och stod på den där busshållplatsen, tyckte jag att det var väldigt fel.

Varför skulle en så strikt skolpolitik skilja mig och Nettan åt?

Hade jag blivit tillfrågad då hade jag garanterat varit för ett fritt skolval.

Ja, visst var det stelt, det gamla systemet. Men det vi fick i stället blev en katastrof. För marknad och skolaktiebolag kan aldrig skapa en likvärdig skola.

Listan över problem är lång. Betygsinflation, sjunkande skolresultat, kommunala hyresrabatter till fristående skolor och ett stort fokus på varumärke är olika symptom på något som är sjukt. Det grundläggande problemet: ett fritt skolval, med fri etableringsrätt där privata aktörer kan plocka ut skattepengar i vinst. Men den antagligen allvarligaste konsekvensen av denna usla reform är segregationen. Den grundläggs av bostadspolitiken och förstärks av skolpolitiken.

För låt oss tala klarspråk: skolorna i Sverige blir alltmer segregerade ju fler aktiebolagskolor som finns. Det finns ju en självförstärkande mekanism. Barn till välutbildade föräldrar som inte är nöjda med att hamna på en ”stökig” skola väljer med lätthet en annan. De andra blir kvar och segregationen förstärks. Men det är dessutom en affärsmodell som bygger på segregation som förutsättning. För att få ihop sina vinster måste aktiebolagen ha låg lärartäthet och det kräver i sin tur ett positivt segregerat elevurval. Utan det positiva elevurvalet är det inte möjligt att få goda resultat med så låg lärartäthet.

Mina barn går på en rätt stökig kommunal skola i förorten. Visst kan jag vara bekymrad ibland. Men vill jag förstärka segregationen genom att använda mitt kulturella kapital för att flytta på dem? Jag kan visserligen förstå de som gör så. Om ens barn inte mår bra kan det vara en rimlig lösning. Den som står till buds inom de skolpolitiska ramar vi just nu har.

Men vi måste lyfta blicken och ifrågasätta ramarna.

I måndags publicerade 20 liberaler en debatttext i Expressen där de går emot de mest extrema förespråkarna av den nuvarande modellen och ställer sig bakom två av förslagen från den nyligen presenterade utredningen ”En mer likvärdig skola”: 1. Mer pengar åt de kommunala skolorna för att de har ett bredare uppdrag. 2. Stoppa möjligheten att ställa nyfödda i kö.

Det är bra. Men det är fullkomligt ofullständigt. För samtidigt som de liberala debattörerna skriver att de vill ha en sansad och konstruktiv debatt om en likvärdig skola – landar de i att friskolorna och skolvalet i dag är ”en självklar och etablerad del av det svenska skolsystemet”. De ifrågasätter inte vinsternas segregerande mekanism.

Det sägs allt oftare, när vi ser exempel på de många olika nyliberalt präglade experiment som fått katastrofala följder och där skola och vård sticker ut: det finns ingen väg tillbaka.

Visst finns det en väg tillbaka. Förbjud vinster och ta bort den fria etableringsrätten, men låt de friskolor som drivs som pedagogiska alternativ få vara kvar. Det här är, vid sidan av klimatkampen, den viktigaste demokratifrågan i vår samtid. Som Aftonbladets Karin Pettersson så elegant formulerade det nyligen: ”Demokratin måste slita tillbaka skolan ur käftarna på välfärdskapitalet.”