När Dagens Nyheter i veckan skriver om detta frågar de Ola Kalén, oceanograf vid SMHI, om vi ska vara oroliga för det som nu händer i Antarktis? Hans svar är tydligt: ”Ja, det tycker jag att man ska vara. De snabba förändringarna som sker i polarområdena är starka skäl till att snabbt minska utsläppen.”

I förra veckan skrev jag en ledare som diskuterade om klimataktivister som genom olika fredliga aktioner uppmärksammar klimatkrisen och kräver att politiken agerar, verkligen begår brott – eller kan deras handlingar rymmas inom det juridiska begreppet nödvärn? Jag har sällan fått så många kommentarer på en text, som den. Vissa instämmer, andra kritiserar och frågar sig om vi inte är ute på ett sluttande plan, till exempel med argumentationen att om vi nu ska låta olika politiska ståndpunkter definiera nödvärnsrätt, hur skall vi då bedöma de som menar att hoten kommer från invandring?

Jag menar att det finns en viktig skillnad. Vi vet att den globala uppvärmningen redan tar många liv och att det kommer att bli värre. FN:s generalsekreterare António Guterres beskriver det vi kan vänta oss som en ”atlas över mänskligt lidande”. 

Vi måste agera nu om vi ska rädda liv. Just därför bör klimataktionerna diskuteras inom begreppet nödvärn.

Vilken påverkan gräsrotsrörelsernas agerande har på politiken är svårt att mäta. 

Men vi kan fråga oss om Preem skulle ha dragit tillbaka sin ansökan om att bygga ut oljeraffinaderiet i Lysekil om inte den folkliga mobiliseringen mot planerna varit så kraftfull.

Skulle Sveaskogs vd tvingas avgå om inte miljörörelsen agerat och riktat enträgen kritik mot att bolaget bland annat kalhugger samiska renbetesmarker?

Och skulle näringslivet verkligen vidtagit alla de åtgärder för att minska utsläpp som de faktiskt gör – om än otillräckliga – om inte gräsrötter, deras potentiella kunder, satt en blåslampa på dem?

Det finns många exempel i historien på att civil olydnad spelat en positiv roll för samhällsutvecklingen.

Vi ska vara tacksamma för varje grupp av mamma-rebeller, pappa-rebeller, forskar-rebeller, skogsaktivister och så vidare. För vi har en planet som inte tål de utsläpp mänskligheten orsakar.

Mot denna bakgrund blir jag ytterst förvånad när jag i Dalademokraten läser om hur Dalarnas biträdande smittskyddsläkare Gustav Backlund uppmanas att säga upp sig, till följd av att han på sin fritid är klimataktivist. I december dömdes han för olaga intrång under en klimataktion. Nu har regionen bett honom att lämna sin tjänst, berättar han för Dalademokraten. 

Jag häpnar! Men jag blir också glad över det stöd han omedelbart får. Bara dagar senare undertecknar fler än 20 andra läkare, psykologer och barnmorskor i Dalarna i en debattartikel till hans försvar, och över 70 vårdanställda i regionen har manifesterat. De uttrycker det egentligen självklara: ”Det finns mycket som är oroande i dagens samhälle, men människor som engagerar sig för en bättre värld är inte vad vi ska vara rädda för. Vi behöver fler – inte färre – människor som bryr sig, som tar sig tid och som vågar kämpa för en bättre framtid. För att vi ska kunna lämna över ett jordklot där det fortsatt går att leva bra liv. För våra barn och för kommande generationer.”

En annan textvi publicerat här i ETC nyhetsmagasin handlade om hur Falun arbetar utifrån en kommunal koldioxidbudget. Den blev inte omdebatterad på motsvarande sätt som ledarsidans ställningstagande för klimataktivisterna, men däremot får jag fortfarande, månader senare, löpande mejl från aktivister runt om i Sverige som vill beställa nummer 48/2022. De vill sprida reportaget till sina lokala politiker, inspirera dem och sätta press på dem att agera.

Trots att jag är djupt oroad över att isarna i Arktis och Antarktis smälter i rekordfart, finns ett hopp. För att Gustav bryr sig – och för att människor i kommun efter kommun kräver en annan politik! •