Det har precis varit första maj, den dag som historiskt sett har tillhört arbetarrörelsen. Slagorden som skanderas brukar handla om rättvisa löner, sex timmars arbetsdag och rätten till barnomsorg. Men i år marscherade även nazister i bland annat Borlänge, med ett helt annat budskap. De demonstrerade bland annat mot ”folkförrädare”. Det är helt enkelt inte jämförbart.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men det tyckte tydligen Borlängepolisen, som gav nazisterna demonstrationstillstånd. Ska en grupp få demonstrera så ska en annan också få det, så lyckas man vantolka yttranderättfrihetslagen. Som att det som sägs under de olika marscherna är oviktigt. Som att den politiska hemvist de olika demonstranterna tillhör inte spelar roll. Nazist eller socialdemokrat/vänsterpartist? Alla ska ha samma rätt att demonstrera på våra gator, verkar polisen resonera.
Det är lätt att göra den enkla, och felaktiga slutsatsen, att det är så det måste gå till i ett demokratiskt samhälle. Att åsikter bara är åsikter, och att alla har rätt att yttras på samma sätt. Så är det inte. Och innan någon hinner säga ”demonstrationsfrihet” så vill jag påpeka att nazisternas åsikter faller under hets mot folkgrupp och att det därför rent lagligt finns utrymme att neka dem att demonstrera.
Den intressanta frågan, den otroligt viktiga frågan, är varför det inte sker. Varför väljer polisen att tillåta nazister att marschera på arbetarrörelsens dag? Varför får de demonstrera alls? Varför prioriterar man att omhänderta motdemonstranter som inte utgör en verklig fara, i stället för de nazister som hailar på öppen gata? När försvann överenskommelsen om att nazismen är avskyvärd och bör bekämpas på alla sätt, till förmån för inställningen att alla åsikter i princip är lika mycket värda? Vad är det som har hänt?
Vi pratar om nazism här. De pratar om att våra politiker är landsförrädare, att judar kontrollerar världen, att vissa människogrupper är värda mer än andra. De är grova brottslingar, dömda för vapenbrott och misshandel. De skriker ut sina åsikter om ett renare Europa: vi pratar inte längre om ekon från 30- och 40-talet, vi pratar nu om rena upprepningar. Och ändå menar polisen att dessa människor ska ha samma rätt att demonstrera som alla andra. Det är ett fegt och oförståeligt beslut för de av oss som fortfarande lever kvar i uppfattningen om att nazismen aldrig ska få växa igen. Tyvärr verkar vi inte vara lika många som förut. Och det är klart, när politiker som uttrycker nazistiska åsikter är medlemmar i Sveriges tredje största parti, när Sverigedemokraterna har lyckats rentvå sig från sin historia och nu ska ses som vilket parti som helst, när en sverigedemokratisk riksdagsledamot säger att journalister är nationens fiende utan att det ens blir en skandal, när allt det absurda som sker runt Sverigedemokraterna har börjat anses vara ”normalt”, då är det klart att det normala har förskjutits.
Vi, liksom grodan som simmar i det kokande vattnet, vänjer oss snabbt vid det ändrade samhällsklimatet. Vi säger ”aldrig igen” och lämnar sedan våra vaktposter. Det tog inte särskilt lång tid alls. Det gick fortare än vi trodde att börja glömma att vi aldrig skulle glömma. Ett steg i taget, en eftergift i taget, och helt plötsligt skyddar polisen nazisterna. Det gick så fort att inte alla hängde med. Det är därför extra viktigt att vi mobiliserar oss. Att vi ställer krav på alla, från höger till vänster, att ta ställning mot nazismen och rasismen. Inte relativisera för att göra politiska poänger. Inte säga att vänsterextremister är lika illa som nazister. Inte måla upp fiktiva hot till förmån för de verkliga onda krafter som radikaliseras i vårt land.
Annars är brunt snart det nya svarta.
