Lotta Ilona Häyrynen: Han säger att han älskar Sverige, så ingen ska tro att han förtjänade att misshandlas

Under flyktingkrisen 2015 befann jag mig vid ett tillfälle i ett rum av tunga socialdemokratiska politiker där följande konstaterades: börjar vi göra livet hårdare för invandrare i Sverige för att skrämma bort nya så har den politiken ingen botten. Moderaterna och SD kommer alltid bjuda över, som det heter. Än mer stängda gränser, än lägre bidrag, än hårdare straff, än sämre livsvillkor.

Tio år senare får man konstatera att den tanken, som en gång fanns i delar av socialdemokraternas toppskikt, inte fick särskilt stort gehör. Man förlorade makten, och sedan dess har racet mot botten – EU:s hårdaste regler, återvandring, kvalificering till välfärden – fortsatt.

Att invandrare i Sverige känner sig mer pressade än någonsin råder det inga tvivel om. Politiken gör ingen skillnad mellan brottsbekämpning och rättsvidrighet längre. En ny utredning föreslår att polisen ska kunna rekommendera utvisning av alla utan svenskt medborgarskap – även om de inte dömts för brott. 

I teorin ska det bara gälla personer som bevisligen har samröre med allvarlig kriminalitet och kriminella gäng – men i praktiken vet vi vad Sverige tycker om människor som bara råkar fastna i samhällets breda nät. Fråga bara en arbetslös eller sjukskriven som inte gjort något fel men som trots det blir av med sina ersättningar via regler som är till för att sätta dit ”fuskare”.

Man får knäcka många ägg för att göra en omelett, är Sveriges melodi.

Den senaste tiden har det känts som att det över huvud taget inte går att läsa intervjuer med invandrare utan att de bedyrar hur mycket de älskar Sverige.

Mohammad Aluaudt Allah, som misshandlades av nazistiska Aktivklubb, är ett exempel. Han intervjuades tidigare i höstas av Niklas Orrenius i Dagens Nyheter. Mohammad återkommer till och rent av insisterar på sin kärlek till Sverige. Han har läst på om landet. Han har alltid arbetat.

”Jag är så stolt över mitt svenska pass. Jag har alltid försökt blanda mig och integreras med svenskar. Försökt vara en produktiv medborgare som inte ligger samhället till last.”

Han pratar som om han försöker sona för något. Men Mohammad har inte gjort något fel. Han säger allt detta efter att ha misshandlats av nazister. Han är alltså ett brottsoffer. Trots det låter det som att det är han som måste bevisa sin oskuld, så ingen ska tro att han kanske förtjänade att misshandlas medvetslös, oprovocerat på en gata i Stockholm i augusti i år.

Vissa i det här landet går igenom vintern med mer hukade ryggar och uppdragna luvor än andra. Tystnaden och rädslan sprider sig.

På andra sidan om politiken sker något annat. Nazister och högerextremister organiserar sig. På Strandvägen fick en nazistmarsch stöd av en boende som öppnade fönstret och heilade – på Sveriges rikaste adress. Aktivklubbarna vars medlemmar misshandlade Mohammad rekryterar fler medlemmar, till och med ministrars barn.

Nyligen avslöjades ännu en Sverigedemokrat med nazistkopplingar, denna gång med ett mindre privat museum av Hitler-merch. Allt från Mein Kampf-böcker från 30-talet till idolbilder och pokaler. Han lämnar nu riksdagen, men inte partiet.

Språket blir grövre, politiken hårdare. Allt fler uttrycker sitt hat öppet. Till och med stolt.

Den där botten vi pratade om för tio år sedan är fortfarande inte nådd.