Jag vet att tårarna inte torkat än, men nu kommer jag tvinga er, och mig själv, att finna styrkan och modet. Tänka positivt. Detta är vi skyldiga alla de barn i Trollhättan som kanske för första gången i sina liv blivit medvetna om sin hudfärg och att det finns de som inte vill se dem leva. Detta är vi skyldiga alla de föräldrar som flytt krig och våld för att erbjuda sina barn en trygg framtid och som inte har någonstans att fly igen.
Vi har under åren byggt en stark antirasistisk rörelse som vi nu kan luta oss emot. Vi är så många antirasister att vi till och med bråkar sinsemellan. Förmodligen har vi aldrig varit så här starka. Gatorna är våra. 20 000 demonstrerade i Kärrtorp 2013, jämfört med de 20-30 från Svenska Motståndsrörelsen som attackerade oss. Vi har varit tusentals mot Pegida i Malmö i år, och jag minns också de tusentals vända ryggar som väntade Åkesson i varje stad han besökte under valrörelsen 2014. Närmare 20 000 demonstrerade mot Svenskarnas Parti samma år, ett parti som inte längre finns.
15 000 människor demonstrerade nyligen för en solidarisk flyktingpolitik bara på Medborgarplatsen i Stockholm, tusentals tog ställning i andra städer.
Folk har även protesterat i konkret handling. Man får nästan nypa sig i armen. Kontrapunkt i Malmö till exempel, har haft personal dygnet runt de första veckorna och erbjudit minst 10 000 människor sovplats! I sjukstugan har folk fått alvedon och de sjuka tagits till sjukhusen. SD kan skrika hur mycket de vill, men det som är folkligt är detta. Inte att som SD gå makthavarnas ärenden och ropa efter stängda gränser.
I år har 80 000 flyktingar hittills kommit och nästa år tros 100 000- 190 000 fler komma. I nyhetsrapporteringen framställs det förstås som något negativt. Men just detta är egentligen vår styrka. Detta är ju i närmaste en antirasistisk armé! Vi måste också minnas vår stolta historia. Anti-apartheid, Vietnamrörelsen, solidariteten med flyktingar från Balkankriget, ISM-rörelsen för palestinierna och antifascismen. Vi behöver inte kolla på USA för att hitta antirasistisk organisering. Vi har kämpat förut i detta avlånga land och vi kommer att göra det igen.
Och en sista sak vi aldrig får glömma: Vi har privilegiet att leva i en (borgerlig) demokrati. Vi riskerar varken tortyr eller långvariga straff för att vi öppnar munnen och organiserar oss. Visst går polisen på hårt mot antifascisterna nu. Men det är inte i närheten av den repression som Syriens aktivister uthärdat i närmare 40 år. Det är jobbigt att kämpa, men vi riskerar nästan ingenting.
Och med det följer ett ansvar. Alltid säga ifrån. Aldrig säga samma som rasisterna.
No Pasaran, lyder antifacismens klassiska slagord. De ska inte passera. Så gråt dina sista tårar, och kavla sedan upp ärmarna. Vi har rätt att försvara oss från blåmärken, hot och rädsla.
