Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2014-09-27 07:40
”Det är ju bättre om vi finns, trots påtvingad självcensur och tidvist medlöperi, än om vi inte finns. Vad har vi inte, trots allt, avslöjat? Watergate och IB är bara förordet.” Bild: public domain/wikipedia
”Det är ju bättre om vi finns, trots påtvingad självcensur och tidvist medlöperi, än om vi inte finns. Vad har vi inte, trots allt, avslöjat? Watergate och IB är bara förordet.”

Granskande journalistik behöver läsarnas stöd

Är det rimligt att berättelsen om världen ska vara lönsam och ägas av storföretag?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Betrakta noga vad som sker. Titta på tv-nyheterna. Samtidigt som stora delar av Sverige åter förvandlats till vita fläckar, obevakade av medierna. Eftersom landsbygden, småstäderna och glesbygden inte är lönsamma för medieägarna är varje utspel av politiker i Stockholm sprängfyllt av journalister och kommentatorer. Hundratals sitter där med sina datorer och Iphones medan stora delar av Sverige är helt obevakade och övergivna, utmönstrade som medialt olönsamma. Medieägarna har skurit bort stora delar av landet. De koncentrerar sig på de lönsamma bitarna – och journalistkåren tiger i stort sett. Idén att stormedierna skulle utgöra den tredje statsmakten, den övervakande, ”fria” makten har självdött. Den har aldrig varit helt sann – men det har funnits fantastiska undantag.

Jag minns när jag läste Noam Chomsky för första gången för sådär tjugo år sen. Han är ingen guru för mig, ibland är han knarrig, ibland överdriver han och ibland fattar jag inte vad han menar. Men han är framför allt vår tids Voltaire, en av de få lysande granskarna av granskarna, av stormedierna och deras agenda, som är politik maskerad som bevakning, profit och makt över berättelsen om världen. Denna makt behåller de tills vidare, trots internet, eftersom det är den kanske viktigaste delen av hela utövningen av den makt de påstår sig granska.

Att läsa Chomsky då var som att vandra på ett minfält och om och om igen bli sprängd i luften. Allt det jag innerst inne visste, men inte ville veta av – jag var ju en stjärnjournalist – stod där, svart på vitt. Som Upton Sinclair skrivit: ”Det är svårt att få någon att förstå något om hans inkomst är beroende av att han inte förstår.” Ungefär där befann jag mig. Jag lärde mig mycket, men vände mig emot Chomskys idé att journalister i mediekonglomerat och public service praktiskt taget alltid är maktens hantlangare. Det är ju bättre om vi finns, trots påtvingad självcensur och tidvist medlöperi, än om vi inte finns. Vad har vi inte, trots allt, avslöjat? Watergate och IB är bara förordet. 

Min tanke är att den journalistik som vi drömmer om, behöver och vill ha är omistlig för ett demokratiskt samhälle, men att den har gjort sig beroende av imiterande public service, maktspelande medieägare, deras maktutövning, profitbehov och av reklam: näringslivets makt över medierna. 

Varför ställer ingen politiker frågan till sig själv och till oss: Är det rimligt att berättelsen om världen ska vara lönsam och ägas av storföretag? 

Därför att vi inte har en enda politiker, inte en, som vågar ställa den frågan.

Om man betraktar vad stormedierna berättar med Chomskys lins kan man se att de utgår ifrån att nuvarande tillväxtsystem är den enda vägen, att en vinst på fyra miljarder är en besvikelse eftersom marknaden förväntat sig något annat, att bankekonomer är utmärkta experter, att klimathotet inte säljer, att hela politiska tankesystem förvandlas till Fridolin, att det är medias plikt att vara med och trappa upp konflikter och välja sida enligt maktens behov. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.

Ett otroligt talande exempel: När världens rikaste möts i Davos skrivs det varje år hekatomber före, under och efter mötet. När hundratusentals vanliga människor marscherar i världens hittills största mobilisering mot klimathotet i New York den 21 september behandlas det som en bagatell.

Det är en fantastiskt bra bild av hur medierna – innerst inte – väljer att skildra världen på nästan alla områden. Vi är så vana vid det, både journalister och mediekonsumenter att det liknar luften vi andas, men jag tror att vi är på väg mot ett uppvaknande. Det kanske inte är de vanliga människorna i världen det är fel på, utan den berättelse om världen som vi är inkapslade i och som vi alltför ofta köper.

När moderattoppen plötsligt försvann efter valet uppförde sig svenska medier som övergivna barn eller amatörterapeuter. Åtminstone två grundbultar i deras världsbild tycktes bara gå upp i rök. ”Man måste förstå … Efter åtta år …” och så vidare. Själv tror jag att pr-konsulter varit framme och sagt: ”Om ni förlorar valet, dra direkt! Ni ska se till att inte bli ihopkopplade med losers, inte vara på förlorarnas sida, utan framstå som de åtta regeringsårens vinnare.” Och det ordnar medierna åt dem?

Jag vet att ETC:s läsare vill ha konstruktiva råd efter att ha läst deprimerande bilder av läget i Sverige och världen. Jag är verkligen inte säker på att journalister av min typ är någon bra rådgivare. Men så här: Internet är fenomenalt på att steg för steg underminera stormediernas makt, men internet klarar inte av att ersätta hederliga och sanningssökande journalister. Det är brist på dem nu, eftersom även lönsamma medier skär ner och sanningssökande journalister får allt svårare att hävda sig mot lönsamhetskraven.

Det kan bli som den arabiska våren, man ”får bort” medier man är arg på, papperstidningarna dör och man läser triumferande gratistidningar och internet, utan att tänka på att de är mer beroende av reklam än papperstidningarna någonsin varit. Som att ersätta Mubarak med al-Sisi. Omstörtande, modig journalistik kostar, även på nätet, och jag önskar att varje läsare tänker efter hur mycket hen är beredd att betala. 

Jag går till bokhandlare och köper böckerna jag skriver om istället för att be att få dem av bokförlagen eller handla över internet, för att jag vill att bokaffärerna ska finnas kvar. Jag vet att journalistiken svikit många gånger, men jag vet av erfarenhet att det också finns hjältinnor och hjältar som framhärdar som journalister och att de behöver ert, läsarnas stöd för att överleva.

Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.